Med hjärtat i halsgropen.

Linda, 21, född, uppvuxen och boendes i Östersund. Har flyttat tre gånger i mitt liv men aldrig längre än 3.2 mil från stan.
Skulle nog beskriva mig själv som ganska normal, för att sedan ångra mig för det är jag egentligen inte alls. Jag har aldrig gått på dagis och har för det mesta varit för mig själv, aldrig riktigt hört hemma någonstans. Det har gjort mig självständig och skapat en "bit ihop"-attityd, på gott och ont. Hade lite av ett helvete under skoltiden, eller mellan- och högstadie egentligen. Klarade mig rätt bra ur det ändå med 310p och ett sargat hjärta.
Gymnasiet (där jag gick samhälle med inriktning samhälle, utan att veta vilka inriktningskurserna var förrän första dagen på skolan (dog lite) - också typiskt mig) var fantastiskt och jag trivdes som aldrig förr - och den forna verkligheten hann ikapp. Blev deprimerad och orkade knappt kliva upp på morgnarna (eller på hela dagar ibland), inte många som faktiskt förstod det utan skyllde det hellre på lathet. Kan också vara en del av sanningen, jag är en av de lataste människorna jag känner.
Studenten var fantastisk och det finns ingenting jag skulle göra annorlunda.

Gymnasiet med allt vad det innebär kom givetvis också med nya bekantskaper, vissa mer minnesvärda än andra. Syftar på en särskilt, som utvecklade sig till min första (väldigt motvilliga och inte förrän i efterhand erkända) förälskelse. En vänskap som tog slut för fort och alldeles oavslutat. Jag saknar, men jag sörjer inte.
Hösten i trean kom med "förälskelse" #2, som snarare blev en jakt på uppskattning och bekräftelse snarare än en hälsosam kärlek. Men det var aldrig vi, på riktigt.
Efter julen växte en egentligen aldrig existerande vänskap utan snarare bekantskap till kärlek. En riktig sådan och fjärilarna i magen under första kyssen fladdrade så hårt att jag var tvungen att blunda. Min kärlek höll till  någon gång efter nyårsskiftet men förhållandet till i juli därpå och avslutet tog hårt, men det var rätt och jag gick vidare.

Det där med att gå vidare har inte alls varit lätt, jag har alltid varit en tänkande och ältande person som tänkt tillbaks, ofta med viljan att ändra på något som hänt eller som jag sagt. Men nu i efterhand kan jag ärligt säga att hur många saker som än kunnat vara annorlunda så är jag glad att de inte blev det. Jag ångrar ingenting för att citera Lena PH.

För att dra karaktärsdrag så känns; lat, ansvarsfull, slarvig, feg, konflikträdd, omtänksam, generös och blyg passande. Angående det sista så är jag livrädd för att träffa nya människor, eller ytliga bekantskaper då jag blir alldeles för självmedveten och inte alls vet hur jag ska uttrycka mig eller agera.
Brukade tycka om att baka men det är något jag inte gjort på tre hundra år. Laga mat är också kul. Läst en del har jag också gjort, nuförtiden blir det mest Twilight. Filmer har jag också lärt mig att uppskatta (vilket jag egentligen inte gjorde särskilt mycket förrän nu de senaste åren).

Höjdpunkterna hittills i mitt liv känns ganska givna; Kameraköpet 2007 (myntade mitt fotointresse) och systemkameraköpet i början på året (och mitt älskade tele i maj ♥), Islandsresan 2008, bilköpet och körkortet förra året. Buddy Holly på Göta Lejon med mamma, Stockholmsresan med mina finaste 2007 och Ladies Night i år. Storsjöyrans alla tre dagar förra året då jag gick själv och njöt av varje sekund av upplevelsen. Mitt första syskonbarn, finafina A som tycker om mig när jag busar med honom men annars inte lägger särskilt mycket märke till mig. Kommer bli surfaster i hans ögon haha. Sist men inte minst - flytten hemifrån. Älskar varje dag (samtidigt som ångesten över pengar på riktigt har satt klorna i mig).
Inte att förglömma alla härliga roadtrips, Luleå, Mantorp, Borås, Älvtorp och Ullared. Har hunnit se en hel del av fina Sverige i mina dagar. Bäst av allt är nog ändå att åka dagtåg. Älskar tåg.

Sen finns ju människorna såklart, de som gör livet värt att leva och de som inte finns kvar av olika orsaker men som ändå satt sina spår, världens finaste bröder, tanterna, M, Victor, A och nyaste Cathrin.

Livet hittills har ibland känts som sju resor men jag är redo för tusen resor till.