Med hjärtat i halsgropen.

Ah shit, topic makes me go blank. Sjukt svårt att skriva om, att försöka definiera.
Jag är väldig periodare vad gäller musik, inte bara gällande vad jag lyssnar på utan även om jag över huvud taget lyssnar. Kan gå veckor utan att jag lyssnar på musik. Eller ja, i bilen är radion alltid på, men hemma. Annars.
Men då jag väl lyssnar är det min "bra" spellista på spotify. Den heter så alltså. Skulle kunna posta en länk men jag har verkligen ingen aning om vad som ligger däri just nu mer än att det är väldigt blandat, lovar att jag hoppar över var tredje låt när jag väl har den igång. Dessutom har jag inte spotify öppet och jag orkar inte öppna det, men den som känner sig manad kan ju leta reda på mig (hur man nu gör det), bebornbeton är användarnamnet.
Bebornbeton är tydligen också namnet på en tysk grupp, vilka jag aldrig hört. Såg namnet på en banner när jag skulle bli medlem på helgon och tyckte det lät coolt. Det stod dock i samband med "tinnitus" så jag trodde det var en hörselskada (stupid name jag vet), inte ett band.
Men jag är ganska bra på musik, inte så till vida att jag någonsin spelat något instrument (mer än piano under Creedence' have you ever seen the rain (kunde basackorden också)) men jag har hört mycket, kan många namn och låtnamn. Fast inte lika många och konstiga som min bror... Men han är lite annorlunda.
Kan många texter också! Eller många bitar av många texter.
Jag tänker inte påstå att musik är en stor eller viktig del av mitt liv, för det kan jag inte påstå att det är. Inte egentligen. När jag är ute och går har jag aldrig med mig musik, tystnaden (nåväl) är mycket skönare. Åka bil utan musik vore iofs ganska tråkigt, men jag överlever det också.
Men det är klart, musik gör ju mycket så mycket roligare. Så jag vill inte vara utan det, inte så länge valmöjligheten finns.

Svår uppgift, att komma på ett som etsat sig fast och liksom bara ploppar upp menar jag. Det första var dammälggrejen, men den har vi redan avklarat så vi kör på plan B. C.

En varm kram i vintern. Ett ankommande tåg. Det svaga pirret i magen tillsammans med klumpen av oro. Är det här hejdå för nu eller för alltid? Biter ihop. Kommer vi ses igen? En sista titt och en puss. Vi går åt skilda håll och orden snurrar fortfarande i mitt huvud, men det enda ord som kommer över mina läppar är hejdå.

Från och med nu - för alltid.

Jag har ingen bästa vän, ingen sån där som i filmerna som vet precis allt man någonsin tänkt på. Men jag är inte sådan som person heller så det är inget jag saknar. Jag har mina nära vänner, de som vet precis allt det där viktiga, det som faktiskt spelar någon roll. Tanterna, Victor. Ja Victor jag räknar dig till en av mina nära vänner, du har till och från varit den som vetat allra mest om mig, den där som fått ta del av en del av allt det där jag någonsin tänkt på.
Tanterna lärde jag känna i skolan, högstadiet någon gång närmare bestämt. Dock har jag gått lekis med två av dem och i samma skola sedan dess. I samma klass som dessa två och parallellt med den tredje. Ja, för tre är de kvar. Tre av dem är de jag räknar till mina vänner, den fjärde föll bort under gymnasietiden även om hon fortfarande hänger kvar i periferin.
Egentligen var det inget självvalt att jag hamnade i deras grupp, egentligen var det så att jag inte fick sitta vid något annat bord i klassrummet. En av dem sa till och med nej när jag frågade om jag fick sitta vid deras, men jag hamnade där ändå till slut. Hängde ändå liksom i utkanten, involverade mig inte i deras samtal vid bordet och inte heller under tiden därifrån. Det förändrades långsamt till där vi står idag. En smula utspridda men ändå tillsammans.
Hur det än är och hur jag än benämner dem (som en enhet) så är vi egentligen inte lika varandra, har långt ifrån allt gemensamt. Som det där ultimata förhållandet, man gör sin grej, lever sitt liv, men när man ses finns ändå den där förståelsen, det där som inte går att ta på men som ändå gör att man trivs fantastiskt bra tillsammans.





Nathalie (Nattis/Natta) är den som just nu står mig närmast vilket känns självklart med tanke på att vi är de enda som är kvar i stan. Hon är den där som började som den självsäkra och bitchiga men någonstans på vägen tappade sig själv lite tror jag, ungefär som jag. Tror det kallas att bli vuxen va?
Men hon är alltid sig själv, är alltid ärlig och finns liksom där även fast hon kan verka ointresserad ibland (som det där med hennes förmåga att byta samtalsämne mitt i en annans oavslutade mening). Hon förstår när det är på riktigt. Hon är ibland väldigt barnslig även om hon är den av oss som kanske är mest vuxen egentligen. Skadeglädjen ska vi inte prata om... Men hon har fin humor ändå, när hon inte skrattar på någon annans bekostnad.
Hon är fantastisk, tråkigt nog inser hon själv det alldeles för sällan. Dessutom är hon vrålsnygg.



Andréa är impulsiv, överallt, väldigt upptagen och sanslöst energisk. Förstår inte hur hennes dagar räcker till och jag förstår inte hur hon orkar. Hon har gått väldigt mycket sin egen väg, cirkusen känns som ett udda intresse om man jämför med "normen". Kulturantropologi hade jag aldrig vetat om existerade om det inte varit för henne. Hon är den som varit runt och upplevt mest av oss, den som faktiskt hade ambitionen och klarade av att jobba mot det konkreta målet att ta sig iväg. Som hon växte av det. Så som vi samtalade efter Köpenhamn har vi aldrig pratat förut, inte med varandra, aldrig någonsin om jag ser till mig själv. Det kändes så vuxet, jag kände mig vuxen. Det händer inte allt för ofta trots att jag betalar mina räkningar varje månad.
Hon är en sådan som är värd att se upp till, att inspireras av. Energin och målmedvetenheten hade jag också velat ha lite mer av.



Susanne (Suss) är ännu en sån där driven människa. Tycker att det kunde smitta av sig lite mer, jag menar, ska man inte bli som man umgås? Hon har på något vis ett himla flyt med allt, visst har hon fått sina kängor det förnekar jag inte, men allting ordnar sig liksom för henne. Vilket gör mig avundsjuk på ett sätt, samtidigt bidrar det kanske lite till min egen inställning att allt ordnar sig, för det brukar det göra. För vissa med lite större marginaler, men det mesta går.
Flyttade i början på hösten till sin drömstad Stockholm, äntligen för hennes egen skull även om hon velat en del. Men jag tror det är rätt för henne.
Suss är ganska godtrogen av sig, blåögd. Ganska ofta väldigt blond också, men det är charmigt och tar lite udden av den annars seriösa framtoningen hon försöker framhålla. Kan skratta som ingen annan. Kan bli arg som ingen annan. Det är svårt att beskriva henne, hon är så mycket.
I vissa situationer har hon svårt att vara sig själv, tillsammans med vissa människor är hon inte alls sig själv. Tyvärr. För även hon är en sån där fantastisk människa, även om man kanske vill strypa henne lite ibland haha. Men som sagt, ibland är det svårt att inse det själv.



Victor vet jag inte vad man ska säga om. Han är ganska mycket som mig (sorry babe). Envis till tusen men en klippa. En sån som jag kan säga samma saker tusen gånger om till om jag så skulle önska, han skulle ändå finnas kvar. Han kanske inte skulle höra av sig på ett tag utan invänta mitt initiativ (haha) men han skulle ändå finnas kvar. Han är den som jag kanske har störst förtroende för, dels för att han är sådan som person och dels för att han inte kan skvallra för någon jag känner.
Har fått ta emot en del kängor från yours truly, vi hörs inte av allt för ofta men jag vet ändå vart jag har honom. Precis där under "V" i telefonboken.
Ännu en människa som är svår att beskriva med ord, han bara är liksom. Sig själv.

Min första kyss var egentligen inget särskilt. Inget pirr, ingen egentlig kärlek, inget särskilt som sagt. Från motparten oborstade tänder, i min säng efter att han sovit över. Sovit.
Vänner från internet, träffades på race på optands flygfält. Jag blev aldrig nervös egentligen. Missade honom då jag gick förbi, fick ett sms som jag inte minns texten i exakt, något i stil med "ser du inget?" kan jag tänka mig. Vi tittade och pratade, om vad minns jag inte. Borde ha kommit ihåg detta under den kommande hösten, att jag inte mindes, att vi skildes åt utan större intryck på mig.
Men vi skildes åt, och kort därefter kom ett sms med ännu en text jag inte mindes, något i stil med att han ville pussa mig eller ha en puss.
Vi åkte från racet till mormor och morfar där han ringde mig, när jag pratat klart och återvände frågade pappa vem det var och "att han nog hade fått höra". Skvallerbyttor till bröder hmpf.
Vi fortsatte höras av under dagen och han ville ses mera och frågade om han fick komma till mig. Sagt och gjort. Medan jag startade Bad Boys II la han ut sin arm så jag var tvungen att lägga mig på den när jag lutade mig tillbaks. Vi tittade, kramades, pratade. Sedan sov vi. Han fullt påklädd (vi snackar jeans och tisha nu alltså).
Dagen därpå vaknade vi, och den där första kyssen hände.
Bättre än så blev aldrig vårat tillsammans, även om det fortsatte till och från (jag till, han från) under några månader därefter. Tills det på riktigt tog slut och han hatade mig ett tag. Tills i maj, då jag hade en riktig pojkvän för första gången och han ville ha tillbaks mig. Jag trodde han skämtade men det gjorde han inte. Livet alltså.

Det första jag tänker på när jag tänker ordet kärlek är sammankopplat med tidigare punkt i listan, trots att det aldrig blev mer än det blev. Eller för att det aldrig blev vad det kunnat bli.
Kärlek är att låta tankarna vandra och plötsligt brista ut i ett leende man inte kan hindra, blickar som möts och känslan av värme i hjärtat, föreställningen om hur den där första kyssen kommer att kännas, känslan under den första kyssen. Fjärilarna som man så fint kallar det, pirr känns för litet.
Kärlek är att titta på den man älskar och känna att man är på precis rätt ställe. En famn att krypa in i. Beröring, den som känns skön men ändå kittlas.
Kärlek är att sträcka ut sin hand och möta en annan, bara för att man känner för det. Att bli påsmugen och omfamnad. En varm andedräkt i nacken.
Kärlek är att vänta, på att han ska höra av sig. På att han ska svara. På att få träffas igen. Kärlek är att sakna och att längta.
Kärlek är också rädsla för att förlora någon. Att sova obekvämt i en för trång säng och vakna allt annat än utvilad. Att irritera sig på småsaker, såna där saker som är unika för just den där människan man älskar men som ändå blir till saker man stör sig på. Att utelämna sig fullständigt åt en annan människa med allt vad det innebär. Att bli sårad.
Men mest av allt är kärlek glädje, värme och känsla. Viktigt när man mest av allt behöver den, något att sakna fastän man inte saknar eller vill ha någon. En varm famn att krypa in i.

Från pappa har jag fått nästan allt. Sätt ett kort på farmor, honom och mig bredvid varandra och du har samma person i princip (på pap och mig är näsan farfars och på mig håret min mors, men annars.) Detta kom jag till insikt med efter att ha fått hem skolfotot i nian och såg min far på det enskilda. Förstår fortfarande inte varför alla säger att jag är så lik mamma, det måste vara hårfärgen som förvirrar folk.
Min fantastiska kroppsbyggnad á la potatissäck kommer också från pappa, eller mer farmor kanske då pappa har kalaskulan.
Pappa är en sådan som alltid ställer upp, och har alltid gjort. Skjutsat hit och dit, fotboll hit och dit, innebandy, skolresor, jag vet inte allt. Han har alltid varit med. Känner även i detta igen mig själv.

Den i övrigt kassa kroppen och den dåliga synen är ett kombinerat arv från dem båda. Tackar hjärtligast, ser verkligen fram emot framtiden! Tur att jag fick ärva pappas tjurskalle också, den har trots allt fått mig ur sängen varje dag i mitt liv.
Man är verkligen sina föräldrar, oavsett om man vill eller inte.
Vad jag inte tänker bli är så gnällig och bitter på livet som de båda är, om det nu är vad man ska kalla det. Jag vill inte gå runt och tycka att allt är pest och pina när jag är 50. Jag vill inte bo med någon som jag gnäller på i samma sekund de lämnar rummet. Jag vill inte ha inställningen "vad ska du dit och göra? tror du verkligen att det är bättre där?!", oavsett om det beror på rädsla eller vad det nu är. Att nöja sig kanske? Jag vill nog inte det, finns mycket kvar att göra, och oavsett om det blir gjort eller inte vill jag inte sitta där om 30 år och vara som dem. Även om de är så mycket mer än just det sista så är det ändå tyvärr det första jag tänker på när jag tänker på mina föräldrar vilket är väldigt synd, för de är som sagt fina människor. Egentligen.

Min första riktiga - i den meningen erkänd (och besvarad) - kom när jag var 19. Men när jag tänker på min första kärlek är det ett annat namn som dyker upp. En kärlek som jag alltså aldrig egentligen erkände ens för mig själv.
Jag var 16 år och lärde via nya bekanta på skolan känna nya bekanta (via msn). En av dessa var M. Vi började kort sagt lite awkward men kom snabbt varandra väldigt nära, det var åtminstone vad jag kände. Under jullovet tänkte jag mycket och bestämde mig för att jag tyckte om honom, mer än som vän, och att jag skulle berätta det för honom. Kom hem, loggade in, och såg att han skaffat flickvän. Jag teg. Under tiden han var upptagen hördes vi knappt av, han hörde knappt av sig och min tidigare tanke slocknade. När det tog slut efter en del om och men så var allt som vanligt igen.
Vi fortsatte höras av men mina tankar gick aldrig åt det håll de gått under julledigheten, ändå kändes det på något vis som mer än som vanligt. Han sände ut något som jag tolkade som signaler om något mer, vilka jag avfärdade då jag bestämt mig för att vänskap var nog och inget jag ville mista.
En dag på bussen satt jag och tänkte, och min vän som satt till höger om mig (minns precis vart i bussen vi satt, vart på vägen hem vi befann oss och hur solen sken i mina ögon) frågade mig vad jag log åt. Honom. Men det berättade jag inte för henne och inte för honom. Det blev aldrig mer än en tanke.
Dagen före vår nationaldag bestämde vi på ren impuls för att ses, han skulle komma till mig. Minns inte alls hur det gick till, och när han ringde på vägen till bussen visste jag inte vad jag skulle säga. Jag minns inget mer än paniken, jag förstår inte alls att han inte vände redan där och då. Efter en del missförstånd möttes vi till slut upp, Natta hade jag tagit hem till sällskap under paniken och väntan. Suss mötte vi på vägen till eller från ett filmlån hos bror. Från tror jag.
Jag minns egentligen bara tre saker av vårat möte, en väldigt intern kommentar om dammälgar och våra blickar som möttes, mitt "villerunåt?" efter att ha kollat bussen (ångest efteråt) och Nattas fråga när vi skulle skiljas åt "-ska ni inte kramas?".
I övrigt minns jag att han pratade i telefonen inne i köket stor del av tiden, och att han och jag hamnade på varsin sida om gångvägen med S&N mellan oss på vägen till hejdå.
Inget lyckat första möte på det stora hela, men glädjeruset jag hade efteråt (innan ångesten satte in) har jag bara varit med om en gång efter det. I regnet på vägen hem från Eclipse.

Han ville träffa mig dagen därpå.

21 år lillgammal
Bor själv, ibland åtminstone. Annars har jag allt som oftast en tant inneboendes på min soffa. Tänker inte bli sambo på riktigt än på ett bra tag känner jag.
Jobbar och jobbar, så mycket jag kan. Efter nyår blir det nog tufft. Borde plugga men vet inte vad?!
Fotar och fotar, är ganska duktig på det också när det väl blir av. Sker lite för sällan nuförtiden. Publicerar ännu mer sällan, men nu ska det bli ordning på det också serni.
Köper filmer för ofta. Köper rent generellt saker för ofta. Framförhållning är inte min starkaste sida.

Deltar för tillfället i en stegtävling där jag inte alls håller fast vid mina mål, istället ändrar jag dem så att jag hela tiden måste kämpa en hel massa mer för att nå upp till mina nya förväntningar. Sånt händer ibland, att när jag väl närmar mig ett mål ändrar jag mig så att jag aldrig riktigt når fram. Dumt att bli nöjd någon gång menar jag.

Fruktansvärt lat är jag också, ännu mer usel är jag på att säga ifrån och sätta gränser.
Sätter allt för ofta mig själv åt sidan för någon annans skull, inbillar mig att det är omtanke och generositet men egentligen är det nog ren och skär dumhet.

Ibland saknar jag fjärilar och någon att kramas med, men jag älskar att vara själv.
Favoriter är att sova, komma hem till en tyst lägenhet, fika, komma hem efter en tvungen promenad. Popcorn med smörsmak. Coca cola.
Fan vad jag saknar tystnaden. Lugnet i en tom lägenhet. Ah.

Det här är jag

Dag 30 – Ett sista ögonblick