Dag 02 – Min första kärlek
Min första riktiga - i den meningen erkänd (och besvarad) - kom när jag var 19. Men när jag tänker på min första kärlek är det ett annat namn som dyker upp. En kärlek som jag alltså aldrig egentligen erkände ens för mig själv.
Jag var 16 år och lärde via nya bekanta på skolan känna nya bekanta (via msn). En av dessa var M. Vi började kort sagt lite awkward men kom snabbt varandra väldigt nära, det var åtminstone vad jag kände. Under jullovet tänkte jag mycket och bestämde mig för att jag tyckte om honom, mer än som vän, och att jag skulle berätta det för honom. Kom hem, loggade in, och såg att han skaffat flickvän. Jag teg. Under tiden han var upptagen hördes vi knappt av, han hörde knappt av sig och min tidigare tanke slocknade. När det tog slut efter en del om och men så var allt som vanligt igen.
Vi fortsatte höras av men mina tankar gick aldrig åt det håll de gått under julledigheten, ändå kändes det på något vis som mer än som vanligt. Han sände ut något som jag tolkade som signaler om något mer, vilka jag avfärdade då jag bestämt mig för att vänskap var nog och inget jag ville mista.
En dag på bussen satt jag och tänkte, och min vän som satt till höger om mig (minns precis vart i bussen vi satt, vart på vägen hem vi befann oss och hur solen sken i mina ögon) frågade mig vad jag log åt. Honom. Men det berättade jag inte för henne och inte för honom. Det blev aldrig mer än en tanke.
Dagen före vår nationaldag bestämde vi på ren impuls för att ses, han skulle komma till mig. Minns inte alls hur det gick till, och när han ringde på vägen till bussen visste jag inte vad jag skulle säga. Jag minns inget mer än paniken, jag förstår inte alls att han inte vände redan där och då. Efter en del missförstånd möttes vi till slut upp, Natta hade jag tagit hem till sällskap under paniken och väntan. Suss mötte vi på vägen till eller från ett filmlån hos bror. Från tror jag.
Jag minns egentligen bara tre saker av vårat möte, en väldigt intern kommentar om dammälgar och våra blickar som möttes, mitt "villerunåt?" efter att ha kollat bussen (ångest efteråt) och Nattas fråga när vi skulle skiljas åt "-ska ni inte kramas?".
I övrigt minns jag att han pratade i telefonen inne i köket stor del av tiden, och att han och jag hamnade på varsin sida om gångvägen med S&N mellan oss på vägen till hejdå.
Inget lyckat första möte på det stora hela, men glädjeruset jag hade efteråt (innan ångesten satte in) har jag bara varit med om en gång efter det. I regnet på vägen hem från Eclipse.
Han ville träffa mig dagen därpå.
Jag var 16 år och lärde via nya bekanta på skolan känna nya bekanta (via msn). En av dessa var M. Vi började kort sagt lite awkward men kom snabbt varandra väldigt nära, det var åtminstone vad jag kände. Under jullovet tänkte jag mycket och bestämde mig för att jag tyckte om honom, mer än som vän, och att jag skulle berätta det för honom. Kom hem, loggade in, och såg att han skaffat flickvän. Jag teg. Under tiden han var upptagen hördes vi knappt av, han hörde knappt av sig och min tidigare tanke slocknade. När det tog slut efter en del om och men så var allt som vanligt igen.
Vi fortsatte höras av men mina tankar gick aldrig åt det håll de gått under julledigheten, ändå kändes det på något vis som mer än som vanligt. Han sände ut något som jag tolkade som signaler om något mer, vilka jag avfärdade då jag bestämt mig för att vänskap var nog och inget jag ville mista.
En dag på bussen satt jag och tänkte, och min vän som satt till höger om mig (minns precis vart i bussen vi satt, vart på vägen hem vi befann oss och hur solen sken i mina ögon) frågade mig vad jag log åt. Honom. Men det berättade jag inte för henne och inte för honom. Det blev aldrig mer än en tanke.
Dagen före vår nationaldag bestämde vi på ren impuls för att ses, han skulle komma till mig. Minns inte alls hur det gick till, och när han ringde på vägen till bussen visste jag inte vad jag skulle säga. Jag minns inget mer än paniken, jag förstår inte alls att han inte vände redan där och då. Efter en del missförstånd möttes vi till slut upp, Natta hade jag tagit hem till sällskap under paniken och väntan. Suss mötte vi på vägen till eller från ett filmlån hos bror. Från tror jag.
Jag minns egentligen bara tre saker av vårat möte, en väldigt intern kommentar om dammälgar och våra blickar som möttes, mitt "villerunåt?" efter att ha kollat bussen (ångest efteråt) och Nattas fråga när vi skulle skiljas åt "-ska ni inte kramas?".
I övrigt minns jag att han pratade i telefonen inne i köket stor del av tiden, och att han och jag hamnade på varsin sida om gångvägen med S&N mellan oss på vägen till hejdå.
Inget lyckat första möte på det stora hela, men glädjeruset jag hade efteråt (innan ångesten satte in) har jag bara varit med om en gång efter det. I regnet på vägen hem från Eclipse.
Han ville träffa mig dagen därpå.
Kommentarer
Trackback
