Med hjärtat i halsgropen.

Det första jag tänker på när jag tänker ordet kärlek är sammankopplat med tidigare punkt i listan, trots att det aldrig blev mer än det blev. Eller för att det aldrig blev vad det kunnat bli.
Kärlek är att låta tankarna vandra och plötsligt brista ut i ett leende man inte kan hindra, blickar som möts och känslan av värme i hjärtat, föreställningen om hur den där första kyssen kommer att kännas, känslan under den första kyssen. Fjärilarna som man så fint kallar det, pirr känns för litet.
Kärlek är att titta på den man älskar och känna att man är på precis rätt ställe. En famn att krypa in i. Beröring, den som känns skön men ändå kittlas.
Kärlek är att sträcka ut sin hand och möta en annan, bara för att man känner för det. Att bli påsmugen och omfamnad. En varm andedräkt i nacken.
Kärlek är att vänta, på att han ska höra av sig. På att han ska svara. På att få träffas igen. Kärlek är att sakna och att längta.
Kärlek är också rädsla för att förlora någon. Att sova obekvämt i en för trång säng och vakna allt annat än utvilad. Att irritera sig på småsaker, såna där saker som är unika för just den där människan man älskar men som ändå blir till saker man stör sig på. Att utelämna sig fullständigt åt en annan människa med allt vad det innebär. Att bli sårad.
Men mest av allt är kärlek glädje, värme och känsla. Viktigt när man mest av allt behöver den, något att sakna fastän man inte saknar eller vill ha någon. En varm famn att krypa in i.