Dag 03 - Mina föräldrar
Min mor är.. den hon är. Från henne har jag ärvt min hårfärg och min lathet. Vet inte om det är så mycket mer? Jo, vi låter tydligen lika. Inget att hurra för kanske. Men hon är fin, ibland. Generös. När hon inte gnäller eller "har ont" (-are än dig vem du än må vara).
Från pappa har jag fått nästan allt. Sätt ett kort på farmor, honom och mig bredvid varandra och du har samma person i princip (på pap och mig är näsan farfars och på mig håret min mors, men annars.) Detta kom jag till insikt med efter att ha fått hem skolfotot i nian och såg min far på det enskilda. Förstår fortfarande inte varför alla säger att jag är så lik mamma, det måste vara hårfärgen som förvirrar folk.
Min fantastiska kroppsbyggnad á la potatissäck kommer också från pappa, eller mer farmor kanske då pappa har kalaskulan.
Pappa är en sådan som alltid ställer upp, och har alltid gjort. Skjutsat hit och dit, fotboll hit och dit, innebandy, skolresor, jag vet inte allt. Han har alltid varit med. Känner även i detta igen mig själv.
Den i övrigt kassa kroppen och den dåliga synen är ett kombinerat arv från dem båda. Tackar hjärtligast, ser verkligen fram emot framtiden! Tur att jag fick ärva pappas tjurskalle också, den har trots allt fått mig ur sängen varje dag i mitt liv.
Man är verkligen sina föräldrar, oavsett om man vill eller inte.
Vad jag inte tänker bli är så gnällig och bitter på livet som de båda är, om det nu är vad man ska kalla det. Jag vill inte gå runt och tycka att allt är pest och pina när jag är 50. Jag vill inte bo med någon som jag gnäller på i samma sekund de lämnar rummet. Jag vill inte ha inställningen "vad ska du dit och göra? tror du verkligen att det är bättre där?!", oavsett om det beror på rädsla eller vad det nu är. Att nöja sig kanske? Jag vill nog inte det, finns mycket kvar att göra, och oavsett om det blir gjort eller inte vill jag inte sitta där om 30 år och vara som dem. Även om de är så mycket mer än just det sista så är det ändå tyvärr det första jag tänker på när jag tänker på mina föräldrar vilket är väldigt synd, för de är som sagt fina människor. Egentligen.
Min fantastiska kroppsbyggnad á la potatissäck kommer också från pappa, eller mer farmor kanske då pappa har kalaskulan.
Pappa är en sådan som alltid ställer upp, och har alltid gjort. Skjutsat hit och dit, fotboll hit och dit, innebandy, skolresor, jag vet inte allt. Han har alltid varit med. Känner även i detta igen mig själv.
Den i övrigt kassa kroppen och den dåliga synen är ett kombinerat arv från dem båda. Tackar hjärtligast, ser verkligen fram emot framtiden! Tur att jag fick ärva pappas tjurskalle också, den har trots allt fått mig ur sängen varje dag i mitt liv.
Man är verkligen sina föräldrar, oavsett om man vill eller inte.
Vad jag inte tänker bli är så gnällig och bitter på livet som de båda är, om det nu är vad man ska kalla det. Jag vill inte gå runt och tycka att allt är pest och pina när jag är 50. Jag vill inte bo med någon som jag gnäller på i samma sekund de lämnar rummet. Jag vill inte ha inställningen "vad ska du dit och göra? tror du verkligen att det är bättre där?!", oavsett om det beror på rädsla eller vad det nu är. Att nöja sig kanske? Jag vill nog inte det, finns mycket kvar att göra, och oavsett om det blir gjort eller inte vill jag inte sitta där om 30 år och vara som dem. Även om de är så mycket mer än just det sista så är det ändå tyvärr det första jag tänker på när jag tänker på mina föräldrar vilket är väldigt synd, för de är som sagt fina människor. Egentligen.
Kommentarer
Trackback
