Med hjärtat i halsgropen.

Jag har ingen bästa vän, ingen sån där som i filmerna som vet precis allt man någonsin tänkt på. Men jag är inte sådan som person heller så det är inget jag saknar. Jag har mina nära vänner, de som vet precis allt det där viktiga, det som faktiskt spelar någon roll. Tanterna, Victor. Ja Victor jag räknar dig till en av mina nära vänner, du har till och från varit den som vetat allra mest om mig, den där som fått ta del av en del av allt det där jag någonsin tänkt på.
Tanterna lärde jag känna i skolan, högstadiet någon gång närmare bestämt. Dock har jag gått lekis med två av dem och i samma skola sedan dess. I samma klass som dessa två och parallellt med den tredje. Ja, för tre är de kvar. Tre av dem är de jag räknar till mina vänner, den fjärde föll bort under gymnasietiden även om hon fortfarande hänger kvar i periferin.
Egentligen var det inget självvalt att jag hamnade i deras grupp, egentligen var det så att jag inte fick sitta vid något annat bord i klassrummet. En av dem sa till och med nej när jag frågade om jag fick sitta vid deras, men jag hamnade där ändå till slut. Hängde ändå liksom i utkanten, involverade mig inte i deras samtal vid bordet och inte heller under tiden därifrån. Det förändrades långsamt till där vi står idag. En smula utspridda men ändå tillsammans.
Hur det än är och hur jag än benämner dem (som en enhet) så är vi egentligen inte lika varandra, har långt ifrån allt gemensamt. Som det där ultimata förhållandet, man gör sin grej, lever sitt liv, men när man ses finns ändå den där förståelsen, det där som inte går att ta på men som ändå gör att man trivs fantastiskt bra tillsammans.





Nathalie (Nattis/Natta) är den som just nu står mig närmast vilket känns självklart med tanke på att vi är de enda som är kvar i stan. Hon är den där som började som den självsäkra och bitchiga men någonstans på vägen tappade sig själv lite tror jag, ungefär som jag. Tror det kallas att bli vuxen va?
Men hon är alltid sig själv, är alltid ärlig och finns liksom där även fast hon kan verka ointresserad ibland (som det där med hennes förmåga att byta samtalsämne mitt i en annans oavslutade mening). Hon förstår när det är på riktigt. Hon är ibland väldigt barnslig även om hon är den av oss som kanske är mest vuxen egentligen. Skadeglädjen ska vi inte prata om... Men hon har fin humor ändå, när hon inte skrattar på någon annans bekostnad.
Hon är fantastisk, tråkigt nog inser hon själv det alldeles för sällan. Dessutom är hon vrålsnygg.



Andréa är impulsiv, överallt, väldigt upptagen och sanslöst energisk. Förstår inte hur hennes dagar räcker till och jag förstår inte hur hon orkar. Hon har gått väldigt mycket sin egen väg, cirkusen känns som ett udda intresse om man jämför med "normen". Kulturantropologi hade jag aldrig vetat om existerade om det inte varit för henne. Hon är den som varit runt och upplevt mest av oss, den som faktiskt hade ambitionen och klarade av att jobba mot det konkreta målet att ta sig iväg. Som hon växte av det. Så som vi samtalade efter Köpenhamn har vi aldrig pratat förut, inte med varandra, aldrig någonsin om jag ser till mig själv. Det kändes så vuxet, jag kände mig vuxen. Det händer inte allt för ofta trots att jag betalar mina räkningar varje månad.
Hon är en sådan som är värd att se upp till, att inspireras av. Energin och målmedvetenheten hade jag också velat ha lite mer av.



Susanne (Suss) är ännu en sån där driven människa. Tycker att det kunde smitta av sig lite mer, jag menar, ska man inte bli som man umgås? Hon har på något vis ett himla flyt med allt, visst har hon fått sina kängor det förnekar jag inte, men allting ordnar sig liksom för henne. Vilket gör mig avundsjuk på ett sätt, samtidigt bidrar det kanske lite till min egen inställning att allt ordnar sig, för det brukar det göra. För vissa med lite större marginaler, men det mesta går.
Flyttade i början på hösten till sin drömstad Stockholm, äntligen för hennes egen skull även om hon velat en del. Men jag tror det är rätt för henne.
Suss är ganska godtrogen av sig, blåögd. Ganska ofta väldigt blond också, men det är charmigt och tar lite udden av den annars seriösa framtoningen hon försöker framhålla. Kan skratta som ingen annan. Kan bli arg som ingen annan. Det är svårt att beskriva henne, hon är så mycket.
I vissa situationer har hon svårt att vara sig själv, tillsammans med vissa människor är hon inte alls sig själv. Tyvärr. För även hon är en sån där fantastisk människa, även om man kanske vill strypa henne lite ibland haha. Men som sagt, ibland är det svårt att inse det själv.



Victor vet jag inte vad man ska säga om. Han är ganska mycket som mig (sorry babe). Envis till tusen men en klippa. En sån som jag kan säga samma saker tusen gånger om till om jag så skulle önska, han skulle ändå finnas kvar. Han kanske inte skulle höra av sig på ett tag utan invänta mitt initiativ (haha) men han skulle ändå finnas kvar. Han är den som jag kanske har störst förtroende för, dels för att han är sådan som person och dels för att han inte kan skvallra för någon jag känner.
Har fått ta emot en del kängor från yours truly, vi hörs inte av allt för ofta men jag vet ändå vart jag har honom. Precis där under "V" i telefonboken.
Ännu en människa som är svår att beskriva med ord, han bara är liksom. Sig själv.