Med hjärtat i halsgropen.

Sitter i sängen med glasögon på och datorn i knät. Det enda som saknas just nu är (en stor dubbelsäng och) en tidningsläsande karl att vända ryggen åt när det är dags att släcka lampan.

Känner mig omringad av idioter. Eller helt enkelt folk som bryr sig "lagom" mycket för att inte framstå som hjärtlösa.
Idag känner jag mig sådan, hjärtlös. På det bokstavliga sättet. Tom. Jag antar att jag är tillbaks i det jag konstaterat förut, att det inte är värt att göra mer än man måste. Att inte engagera sig eller bry sig, för ingen annan gör det.
Inte egentligen.

Solen skiner, jag har varit vaken sedan elva, jag är tjock i skallen och allting här hemma står alldeles still. Jag känner mig rastlös, vill göra något men vet inte vad. Orkar inte riktigt heller då febern kommer och går. Se på film går inte heller för N sover mitt på min soffa. Hm. Kanske borde städa lite, eller åtminstone plocka undan för det låter ju inte så mycket. Och det behövs. Verkligen.
Gör inte mycket alls i övrigt, har hunnit avverka rött-, gult- (är fult - åtminstone på naglar) och för stunden oranget nagellack. Någon form av försök att spejsa till den i övrigt enformiga vardagen. Ska inte tjata igen om att jag tappat allt. Istället ska jag sätta kamerabatteriet på laddning. Så det så.