Så kom dråpslaget.
Det började i torsdags då vi åkte till Umeå, dels för att hinna till fotbollen (Brasilien - Umeå IK), dels för att pappa skulle på provtagning på fredagsmorgonen. Dagarna därefter var enbart väntan på gårdagen (måndag), även om jag personligen inte tänkte särskilt mycket på vad som då skulle hända, mest för att jag inte ville, det hade varit för jobbigt.
Dagarna ägnades åt diverse handel, sol och badande. Äcklig hetta, jag hatar sommar, verkligen och innerligt. Jag använder sällan ordet hatar så du kanske förstår tyngden i dess betydelse.
Lördagskvällen var allt annat än rolig, bror befann sig ute medan vi andra låg i husvagnen och försökte sova, vilket inte alls gick bra. Så fick pappa höra om att någon på campingen blivit misshandlat under kvällen och självklart inbillade sig både han och mamma att det var bror som råkat illa ut. De ringde men fick inget svar. Jag ringde och fick svaret att han satt och pratade med någon, men att det var lugnt. Jag berättade om vad som hänt och att vi bara ville checka så att han mådde bra. Därefter började det, gnället. Bror var en jävla skitstövel och han skulle tvingas till att åka hem nästföljande dag och därefter skulle han bli utslängd. Det var ju jävligt roligt att höra sådant om sin egen bror... Jag var ledsen och arg men sa ingenting, jag visste att det inte var lönt. Jag kände lättnad inför att jag skulle få åka hem dagen därpå, och önskade att tiden skulle gå lite fortare... Efter ett tag kom bror tillbaks, klockan var egentligen inte mer än ett så den tidigare kalabaliken kändes väldigt konstig. Men "det var ju ingen nöjesresa vi var ute på" som mamma sa, men vafan, alla kan inte lägga sig och dö och få dåligt samvete över att man fortsätter leva vidare något sånär som vanligt bara för att pappa har cancer. Just det, cancer. Vilket var anledningen till att vi befann oss i Umeå från första början.
Det var alltså operation för att ta bort prostatan, och medföljande tumör som skulle göras på måndagen.
Söndageftermiddagen ägnades alltså åt bussåkande för min del, en lång resa men som ändå gick bra tack vare bok, musik och telefon.
Så kom då måndagen, gårdagen, och operationen skulle genomföras. Jag hörde ingenting från mamma förrän på kvällskvisten (vid 18-tiden). Eller ja, hon ringde men jag hörde det inte, så ringde jag upp och fick meddelandet att hon skulle ringa upp. Även bror Daniel hade ringt så jag ringde och frågade vad han ville. "Är det okej med dig?" var frågan jag fick. "Jaa... Vadårå?". "Har inte morsan ringt?", "Jo, men när jag ringde upp sa hon bara att hon skulle ringa upp." - "Jaha... Men det gick inte att operera..." jag fattade ingenting "varför?" "det vet jag inte. Men om du vill kan Engströms komma och hämta dig" "Nejdå, det är lugnt, jag klarar mig." "Okej, men ring annars" "Jadå", så la vi på och så kom tårarna. Jag hade verkligen ingen lust att prata med mamma efter det för jag visste att jag bara skulle gråta, så jag skickade bara ett sms om att Dalle ringt och berättat och att hon inte behövde ringa och att jag inte behövde någon hämtning. Så gick jag och duschade istället, grät lite mer men lyckades sedan samla mig åtminstone lite. När jag var klar ringde det i alla fall, morsan. Men det gick bra att prata med henne ändå, lyckades hålla gråten på avstånd. Efteråt var det värre, och sedan dess har tårarna kommit och tagit slut, kommit och tagit slut.
Vid åttasnåret kom i alla fall moster och hennes karl, såklart frågade hon, med gråten i halsen, hur det var med mig och då brast det igen. Så där stod vi ett tag, men till slut så tog tårarna slut igen och vi gick och satte oss och tittade på tv istället, bara för att ha något att göra. Och för min del för att slippa prata. Så där satt vi och tittade och småpratade om programmet som visades och allt möjligt annat. Så, strax efter tio åkte de hem. Moster erbjöd sig att sova över om jag behövde någon, men det var okej sa jag, jag klarar mig men tack ändå. Jag klarar mig själv, precis som alltid.
Så nu är det bara jag och Albin här och tack och lov för det, hade inte orkat ha någon annan här i närheten just nu. Jag vill kunna bryta ihop utan att någon kommer och försöker att trösta osv, då känns det bara jobbigare. Jag måste få smälta det här ett tag nu, tycker inte om att gråta inför andra.
Papsen skulle i alla fall få komma hem redan imorgon har dem sagt. Så jag antar att päronen och broret kommer hem imorgonkväll eller så, antar att jag får reda på varför dem inte kunde operera när de kommer hem. Innan dess kommer Dalle komma hit och då gäller det att jag har sansat mig lite, jag hoppas det kommer gå. Får försöka låta bli att tänka på det, men det är svårt. Ännu värre kommer det bli sedan när det är folk hemma igen då jag inte har något eget rum att stänga in mig i när jag känner att det behövs. Men det får jag ta då. Nu ska jag försöka sova i alla fall. Det känns ju som ett lätt uppdrag...
Or not.
Dagarna ägnades åt diverse handel, sol och badande. Äcklig hetta, jag hatar sommar, verkligen och innerligt. Jag använder sällan ordet hatar så du kanske förstår tyngden i dess betydelse.
Lördagskvällen var allt annat än rolig, bror befann sig ute medan vi andra låg i husvagnen och försökte sova, vilket inte alls gick bra. Så fick pappa höra om att någon på campingen blivit misshandlat under kvällen och självklart inbillade sig både han och mamma att det var bror som råkat illa ut. De ringde men fick inget svar. Jag ringde och fick svaret att han satt och pratade med någon, men att det var lugnt. Jag berättade om vad som hänt och att vi bara ville checka så att han mådde bra. Därefter började det, gnället. Bror var en jävla skitstövel och han skulle tvingas till att åka hem nästföljande dag och därefter skulle han bli utslängd. Det var ju jävligt roligt att höra sådant om sin egen bror... Jag var ledsen och arg men sa ingenting, jag visste att det inte var lönt. Jag kände lättnad inför att jag skulle få åka hem dagen därpå, och önskade att tiden skulle gå lite fortare... Efter ett tag kom bror tillbaks, klockan var egentligen inte mer än ett så den tidigare kalabaliken kändes väldigt konstig. Men "det var ju ingen nöjesresa vi var ute på" som mamma sa, men vafan, alla kan inte lägga sig och dö och få dåligt samvete över att man fortsätter leva vidare något sånär som vanligt bara för att pappa har cancer. Just det, cancer. Vilket var anledningen till att vi befann oss i Umeå från första början.
Det var alltså operation för att ta bort prostatan, och medföljande tumör som skulle göras på måndagen.
Söndageftermiddagen ägnades alltså åt bussåkande för min del, en lång resa men som ändå gick bra tack vare bok, musik och telefon.
Så kom då måndagen, gårdagen, och operationen skulle genomföras. Jag hörde ingenting från mamma förrän på kvällskvisten (vid 18-tiden). Eller ja, hon ringde men jag hörde det inte, så ringde jag upp och fick meddelandet att hon skulle ringa upp. Även bror Daniel hade ringt så jag ringde och frågade vad han ville. "Är det okej med dig?" var frågan jag fick. "Jaa... Vadårå?". "Har inte morsan ringt?", "Jo, men när jag ringde upp sa hon bara att hon skulle ringa upp." - "Jaha... Men det gick inte att operera..." jag fattade ingenting "varför?" "det vet jag inte. Men om du vill kan Engströms komma och hämta dig" "Nejdå, det är lugnt, jag klarar mig." "Okej, men ring annars" "Jadå", så la vi på och så kom tårarna. Jag hade verkligen ingen lust att prata med mamma efter det för jag visste att jag bara skulle gråta, så jag skickade bara ett sms om att Dalle ringt och berättat och att hon inte behövde ringa och att jag inte behövde någon hämtning. Så gick jag och duschade istället, grät lite mer men lyckades sedan samla mig åtminstone lite. När jag var klar ringde det i alla fall, morsan. Men det gick bra att prata med henne ändå, lyckades hålla gråten på avstånd. Efteråt var det värre, och sedan dess har tårarna kommit och tagit slut, kommit och tagit slut.
Vid åttasnåret kom i alla fall moster och hennes karl, såklart frågade hon, med gråten i halsen, hur det var med mig och då brast det igen. Så där stod vi ett tag, men till slut så tog tårarna slut igen och vi gick och satte oss och tittade på tv istället, bara för att ha något att göra. Och för min del för att slippa prata. Så där satt vi och tittade och småpratade om programmet som visades och allt möjligt annat. Så, strax efter tio åkte de hem. Moster erbjöd sig att sova över om jag behövde någon, men det var okej sa jag, jag klarar mig men tack ändå. Jag klarar mig själv, precis som alltid.
Så nu är det bara jag och Albin här och tack och lov för det, hade inte orkat ha någon annan här i närheten just nu. Jag vill kunna bryta ihop utan att någon kommer och försöker att trösta osv, då känns det bara jobbigare. Jag måste få smälta det här ett tag nu, tycker inte om att gråta inför andra.
Papsen skulle i alla fall få komma hem redan imorgon har dem sagt. Så jag antar att päronen och broret kommer hem imorgonkväll eller så, antar att jag får reda på varför dem inte kunde operera när de kommer hem. Innan dess kommer Dalle komma hit och då gäller det att jag har sansat mig lite, jag hoppas det kommer gå. Får försöka låta bli att tänka på det, men det är svårt. Ännu värre kommer det bli sedan när det är folk hemma igen då jag inte har något eget rum att stänga in mig i när jag känner att det behövs. Men det får jag ta då. Nu ska jag försöka sova i alla fall. Det känns ju som ett lätt uppdrag...
Or not.
Kommentarer
Trackback
