Med hjärtat i halsgropen.

Dagen har inte haft mycket att erbjuda, jag har mest slötittat tv och suttit med datorn i knät, runtkikandes om och om igen i jakt på något att göra. Att gå ut och göra något kändes verkligen inte frestande då det regnade. En kort tur med hunden blev det dock.
Middagen var inte direkt någon höjdare... Stämningen var väldigt tryckt och jag ville helst bara slänga i mig maten och komma därifrån. Anledningen var att en av mina bröders vänner, som han känt sedan högstadiet, gick bort för ett par veckor sen till följd av en fjärde hjärntumör. Det känns verkligen hemskt att hon, 26 år gammal, gift och har barn tvingades sätta livet till. Det känns så orättvist, jag menar, Hitler fick ta livet av sig och Saddam Hussein tvingades man hänga för att bli av med. Varför kan inte sådant där drabba såna som förtjänar det istället? Världen är verkligen orättvis... Jag tycker inte alls om att se mina nära må dåligt, och det syndes verkligen på bror att han tog det hårt, vilket såklart är förståeligt. Det är så svårt att hantera sådant där, jag vet inte alls hur man ska göra. Jag hoppas att hon i alla fall har det bättre där hon är nu, där hon slipper lidande och bakslag.
Man ska verkligen inte ta något för givet, man vet aldrig när allt tar slut. Därmed inte sagt att man ska gräma sig över vad som kan hända imorgon, utan att man ska ta vara på det som händer idag.


Från hemskheter till det mest underbara jag varit med om (även om det är med blandade känslor jag lägger in detta efter föregående...) Natten till igår hände det, för första gången i mitt liv sade någon att denne älskade mig, självklart brast det fullständigt och jag bölade av lycka i jag vet inte hur länge. Självklart svarade jag jag älskar dig också, för det gör jag verkligen. Det insåg jag nästan på en gång när jag var nere hos min sötnos senast. Så nu går jag runt och svävar på rosa moln (för det mesta, ibland lyckas den tunga, gråa vardagen tränga igenom). Alldeles innan jag skulle sova kom jag också ihåg att jag faktiskt talat om för honom en gång tidigare att jag älskar honom, fast det var mitt i natten och jag viskade det mot hans rygg medan han sov så det räknas inte riktigt. Men då som nu värmde det hjärtat och själen att säga det, jag skulle helst vilja säga det hela tiden men det går ju inte... Fast jag försöker trycka in det någon gång ibland bara för att det är så mysigt, han gör samma sak. Det är underbart.

Här är han:

Mannen, myten, legenden; Andréas.