Jag saknar känslan, känslan av trygghet, av välbefinnande.
Jag saknar beröringen, beröringen som gav rysningar i hela kroppen.
Jag saknar närheten, armar som håller om mig, mjuka läppar mot mina.
Jag saknar att ha någon att somna brevid, och att slippa vakna själv på morgonen.
Jag saknar allt som kunde ha varit, men som aldrig blev.
Inget finns kvar, inget förutom minnet av det som varit,
förutom längtan efter allt som kunnat bli.
Ensamhet, tomhet och en blandad känsla av saknad och längtan.
Ett svagt hopp om att en gång kunna återfå känslan, beröringen och närheten.
Ett hopp om att en gång få uppleva allt det som inte blev, men som kunnat bli.
Ett hopp som sakta dör, släcks allt eftersom dagarna, timmarna, minuterna går..
Ett ännu svagare hopp om att någon en dag ska väcka hoppet till liv.
Väcka hoppet och ge mig livet tillbaka.
Det är ganska kul att läsa gamla arkiv. |
