Med hjärtat i halsgropen.

   Jag kan inte påstå att något känns bättre, det är väl kanske inte så konstigt men tiden segar sig verkligen fram och jag orkar inte vänta längre på att saker och ting ska kännas lättare. Jag står inte ut. Jag önskar att det aldrig hade behövt bli så här... Jag klarar inte av det. Aldrig mer. Jag är glad i alla fall att vi fick så pass mycket tid ändå, mycket fint att tänka tillbaks på sedan när saker och ting lugnat ner sig lite. Det har definitivt varit värt det, jag ångrar ingenting alls. Även om ångesten över mitt eget handlande redan satt tänderna i mig, fast jag vet innerst inne att jag gjorde så gott jag kunde snurrar ändå tankarna runtruntrunt och självanklagelserna är i full gång. Lär få leva med det.
   Och så mår jag så jävla illa, lyckades trycka i mig mat förut men den fick inte bli kvar och allt är bara äckligt och blä. Jag önskar jag kunde få slippa mig själv. Kommer älta detta i evigheter. Om och om och om igen. Smärtan känns så hopplös, förtvivlan ohanterbar. Outhärdligt kort och gott. Äcklig och outhärdligt.