När drömmar går i kras
För ett halvår sedan trodde jag att jag skulle ha tagit mig någonstans, utvecklats, blivit något mer än jag är nu. Men jag är fortfarande kvar, fortfarande med 15 kilos övervikt, outbildad, utan fast arbete och utan ens en aning om i vilken riktning jag vill ta nästa steg. Utan några större erfarenheter att stoppa i ryggsäcken.
Jag har visserligen under det senaste halvåret varit i stockholm på musikal, köpt bil, tagit körkort och jobbat mer än någonsin tidigare. Men det är liksom ingenting som sätter sig, inget jag kommer ihåg då modet tryter.
Jag vill gå ut, bli träffad av blixten, av nya människor, av erfarenheter. Jag vill komma vidare, för trots att jag står still och stampar på samma fläck så lever världen vidare, något som förr inte känts alls lika påtagligt som nu. Alla rör sig, i en sedan tidigare bestämd riktning, eller en ny. Utom jag. Jag kommer ingen vart, jag saknar motivation och vilja, ork och engagemang. Jag saknar så mycket, så mycket jag skulle vilja vara och sådant jag inte alls vill ha. Jag slösar med allt, utom känslor och mig själv. Fast i det trygga, kvar i det fega.
Jag skulle vilja vara målmedveten, bestämd och arbetsam. Jag skulle vilja vara som Sickan och hela tiden ha en plan.
Jag skulle vilja vara allt ovan. Mest av allt skulle jag vilja vara modig.
Jag är på väg ner, och är nere i en svacka just nu, och ärligt talat vet jag inte hur jag ska ta mig upp den här gången. Det trygga "det ordnar sig" känns inte längre så betryggande, för jag vet att det inte stämmer. Men jag hoppas, någonstans långt där inne gör jag fortfarande det. Jag vill inte vara sådan här.
Jag har visserligen under det senaste halvåret varit i stockholm på musikal, köpt bil, tagit körkort och jobbat mer än någonsin tidigare. Men det är liksom ingenting som sätter sig, inget jag kommer ihåg då modet tryter.
Jag vill gå ut, bli träffad av blixten, av nya människor, av erfarenheter. Jag vill komma vidare, för trots att jag står still och stampar på samma fläck så lever världen vidare, något som förr inte känts alls lika påtagligt som nu. Alla rör sig, i en sedan tidigare bestämd riktning, eller en ny. Utom jag. Jag kommer ingen vart, jag saknar motivation och vilja, ork och engagemang. Jag saknar så mycket, så mycket jag skulle vilja vara och sådant jag inte alls vill ha. Jag slösar med allt, utom känslor och mig själv. Fast i det trygga, kvar i det fega.
Jag skulle vilja vara målmedveten, bestämd och arbetsam. Jag skulle vilja vara som Sickan och hela tiden ha en plan.
Jag skulle vilja vara allt ovan. Mest av allt skulle jag vilja vara modig.
Jag är på väg ner, och är nere i en svacka just nu, och ärligt talat vet jag inte hur jag ska ta mig upp den här gången. Det trygga "det ordnar sig" känns inte längre så betryggande, för jag vet att det inte stämmer. Men jag hoppas, någonstans långt där inne gör jag fortfarande det. Jag vill inte vara sådan här.
Kommentarer
Trackback
