Med hjärtat i halsgropen.

Det känns som om jag ramlar, längre och längre och utan minsta aning om när jag kommer att slå i backen. Jag menar alltså inte på det spännande, häftiga och adrenalinpumpande sättet, utan det där man faller fritt genom luften och skärmen vägrar lösa ut och man bara väntar, antingen på ett mirakel eller på att allt ska ta slut.
Jag behöver något nytt, eller snarare en fortsättning.
Det här med att vara sjuk har jag verkligen inte ork till, jag som börjat motivera mig, känna att nu fan får det vara nog, men som vanligt kommer käppar i hjulet. Men den här gången ger jag inte upp, jag har kommit för långt för att göra det. Tagit för många steg, förbi för många människor.

Jag behöver träffa folk, göra någonting. Någonting som innebär ett miljöombyte och en stunds sidoförflyttning till någonting annat än detta. Inte för att slippa eller komma undan, utan för att trampa vidare genom luften och hoppas på att skärmen löses ut eller att jag landar på fötterna.

Jag väntar på mitt mirakel.


Och den här gången har jag inte försökt skjuta allting ifrån mig, det är inga "man" eller "kansken", det är "jag" och "ska". För den här gången är det så, jag ska.