Med hjärtat i halsgropen.

Trött är ledordet för dagen, inte särskilt konstigt med tanke på att jag sover alldeles för lite (eftersom jag är vaken alldeles för länge och gör ingenting). I morse fick jag dock en ofrivillig sovmorgon på 35 minuter. Ny alarmsignal med för låg volym i kombination med öronproppar gick inte alls särskilt bra. Tur jag kom upp innan jag skulle börja jobba i alla fall, blev bara ett par minuter sen i slutändan. Ecodriving finns inte på kartan längre.
Det där med den tidigare prestationsångesten har mer gått över i likgiltighet, precis som det alltid gör. Jag ids inte, och efter "snabbgenomgången" på jobbet idag så upptäckte jag att jag har en ledig dag den här månaden, visserligen jobbar jag (mestadels) halvtid men det känns ändå som lite tidsnöd.
Producera tjugo nya bilder som jag dessutom (helst) ska känna mig nöjd med känns inte alls lätt, och materialet jag har räcker inte till, jag inser det nu. Hur långt efter jag verkligen ligger. Det värsta av allt är att jag inte riktigt bryr mig, orkar inte heller riktigt ta itu med försök till förbättring då det känns förlorat på förhand. Tjugosex dagar är verkligen inte mycket. Jag är inte ens säker på att jag vill plugga, eller om det kommer att vara möjligt. Vore visserligen fint att ha valmöjligheten att göra det om lusten skulle falla på. Men vi får se.