Med hjärtat i halsgropen.

Som jag skrev i förra inlägget så finns det ingen ände på allt som är jobbigt. Så fruktansvärt hemsk olycka och jag sörjer med alla nära.
Det kom så himla nära då både jag och mannen kände folk som var inblandade, jag hoppas verkligen hans vän klarar sig. Det får inte bli värre nu.
Hatar att vara hemma själv just nu, ha tid att tänka och ingen varm trygg famn att gömma sig i - eller vara. Söndagen var väldigt lång och väldigt tuff. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Vad man kan säga. Jag är glad att jag var där jag var just då i alla fall.
Ja nä jag vet inte vad jag ska säga, det bara snurrar i skallen.