Så kom dråpslaget.
Det började i torsdags då vi åkte till Umeå, dels för att hinna till fotbollen (Brasilien - Umeå IK), dels för att pappa skulle på provtagning på fredagsmorgonen. Dagarna därefter var enbart väntan på gårdagen (måndag), även om jag personligen inte tänkte särskilt mycket på vad som då skulle hända, mest för att jag inte ville, det hade varit för jobbigt.
Dagarna ägnades åt diverse handel, sol och badande. Äcklig hetta, jag hatar sommar, verkligen och innerligt. Jag använder sällan ordet hatar så du kanske förstår tyngden i dess betydelse.
Lördagskvällen var allt annat än rolig, bror befann sig ute medan vi andra låg i husvagnen och försökte sova, vilket inte alls gick bra. Så fick pappa höra om att någon på campingen blivit misshandlat under kvällen och självklart inbillade sig både han och mamma att det var bror som råkat illa ut. De ringde men fick inget svar. Jag ringde och fick svaret att han satt och pratade med någon, men att det var lugnt. Jag berättade om vad som hänt och att vi bara ville checka så att han mådde bra. Därefter började det, gnället. Bror var en jävla skitstövel och han skulle tvingas till att åka hem nästföljande dag och därefter skulle han bli utslängd. Det var ju jävligt roligt att höra sådant om sin egen bror... Jag var ledsen och arg men sa ingenting, jag visste att det inte var lönt. Jag kände lättnad inför att jag skulle få åka hem dagen därpå, och önskade att tiden skulle gå lite fortare... Efter ett tag kom bror tillbaks, klockan var egentligen inte mer än ett så den tidigare kalabaliken kändes väldigt konstig. Men "det var ju ingen nöjesresa vi var ute på" som mamma sa, men vafan, alla kan inte lägga sig och dö och få dåligt samvete över att man fortsätter leva vidare något sånär som vanligt bara för att pappa har cancer. Just det, cancer. Vilket var anledningen till att vi befann oss i Umeå från första början.
Det var alltså operation för att ta bort prostatan, och medföljande tumör som skulle göras på måndagen.
Söndageftermiddagen ägnades alltså åt bussåkande för min del, en lång resa men som ändå gick bra tack vare bok, musik och telefon.
Så kom då måndagen, gårdagen, och operationen skulle genomföras. Jag hörde ingenting från mamma förrän på kvällskvisten (vid 18-tiden). Eller ja, hon ringde men jag hörde det inte, så ringde jag upp och fick meddelandet att hon skulle ringa upp. Även bror Daniel hade ringt så jag ringde och frågade vad han ville. "Är det okej med dig?" var frågan jag fick. "Jaa... Vadårå?". "Har inte morsan ringt?", "Jo, men när jag ringde upp sa hon bara att hon skulle ringa upp." - "Jaha... Men det gick inte att operera..." jag fattade ingenting "varför?" "det vet jag inte. Men om du vill kan Engströms komma och hämta dig" "Nejdå, det är lugnt, jag klarar mig." "Okej, men ring annars" "Jadå", så la vi på och så kom tårarna. Jag hade verkligen ingen lust att prata med mamma efter det för jag visste att jag bara skulle gråta, så jag skickade bara ett sms om att Dalle ringt och berättat och att hon inte behövde ringa och att jag inte behövde någon hämtning. Så gick jag och duschade istället, grät lite mer men lyckades sedan samla mig åtminstone lite. När jag var klar ringde det i alla fall, morsan. Men det gick bra att prata med henne ändå, lyckades hålla gråten på avstånd. Efteråt var det värre, och sedan dess har tårarna kommit och tagit slut, kommit och tagit slut.
Vid åttasnåret kom i alla fall moster och hennes karl, såklart frågade hon, med gråten i halsen, hur det var med mig och då brast det igen. Så där stod vi ett tag, men till slut så tog tårarna slut igen och vi gick och satte oss och tittade på tv istället, bara för att ha något att göra. Och för min del för att slippa prata. Så där satt vi och tittade och småpratade om programmet som visades och allt möjligt annat. Så, strax efter tio åkte de hem. Moster erbjöd sig att sova över om jag behövde någon, men det var okej sa jag, jag klarar mig men tack ändå. Jag klarar mig själv, precis som alltid.
Så nu är det bara jag och Albin här och tack och lov för det, hade inte orkat ha någon annan här i närheten just nu. Jag vill kunna bryta ihop utan att någon kommer och försöker att trösta osv, då känns det bara jobbigare. Jag måste få smälta det här ett tag nu, tycker inte om att gråta inför andra.
Papsen skulle i alla fall få komma hem redan imorgon har dem sagt. Så jag antar att päronen och broret kommer hem imorgonkväll eller så, antar att jag får reda på varför dem inte kunde operera när de kommer hem. Innan dess kommer Dalle komma hit och då gäller det att jag har sansat mig lite, jag hoppas det kommer gå. Får försöka låta bli att tänka på det, men det är svårt. Ännu värre kommer det bli sedan när det är folk hemma igen då jag inte har något eget rum att stänga in mig i när jag känner att det behövs. Men det får jag ta då. Nu ska jag försöka sova i alla fall. Det känns ju som ett lätt uppdrag...
Or not.
Dagarna ägnades åt diverse handel, sol och badande. Äcklig hetta, jag hatar sommar, verkligen och innerligt. Jag använder sällan ordet hatar så du kanske förstår tyngden i dess betydelse.
Lördagskvällen var allt annat än rolig, bror befann sig ute medan vi andra låg i husvagnen och försökte sova, vilket inte alls gick bra. Så fick pappa höra om att någon på campingen blivit misshandlat under kvällen och självklart inbillade sig både han och mamma att det var bror som råkat illa ut. De ringde men fick inget svar. Jag ringde och fick svaret att han satt och pratade med någon, men att det var lugnt. Jag berättade om vad som hänt och att vi bara ville checka så att han mådde bra. Därefter började det, gnället. Bror var en jävla skitstövel och han skulle tvingas till att åka hem nästföljande dag och därefter skulle han bli utslängd. Det var ju jävligt roligt att höra sådant om sin egen bror... Jag var ledsen och arg men sa ingenting, jag visste att det inte var lönt. Jag kände lättnad inför att jag skulle få åka hem dagen därpå, och önskade att tiden skulle gå lite fortare... Efter ett tag kom bror tillbaks, klockan var egentligen inte mer än ett så den tidigare kalabaliken kändes väldigt konstig. Men "det var ju ingen nöjesresa vi var ute på" som mamma sa, men vafan, alla kan inte lägga sig och dö och få dåligt samvete över att man fortsätter leva vidare något sånär som vanligt bara för att pappa har cancer. Just det, cancer. Vilket var anledningen till att vi befann oss i Umeå från första början.
Det var alltså operation för att ta bort prostatan, och medföljande tumör som skulle göras på måndagen.
Söndageftermiddagen ägnades alltså åt bussåkande för min del, en lång resa men som ändå gick bra tack vare bok, musik och telefon.
Så kom då måndagen, gårdagen, och operationen skulle genomföras. Jag hörde ingenting från mamma förrän på kvällskvisten (vid 18-tiden). Eller ja, hon ringde men jag hörde det inte, så ringde jag upp och fick meddelandet att hon skulle ringa upp. Även bror Daniel hade ringt så jag ringde och frågade vad han ville. "Är det okej med dig?" var frågan jag fick. "Jaa... Vadårå?". "Har inte morsan ringt?", "Jo, men när jag ringde upp sa hon bara att hon skulle ringa upp." - "Jaha... Men det gick inte att operera..." jag fattade ingenting "varför?" "det vet jag inte. Men om du vill kan Engströms komma och hämta dig" "Nejdå, det är lugnt, jag klarar mig." "Okej, men ring annars" "Jadå", så la vi på och så kom tårarna. Jag hade verkligen ingen lust att prata med mamma efter det för jag visste att jag bara skulle gråta, så jag skickade bara ett sms om att Dalle ringt och berättat och att hon inte behövde ringa och att jag inte behövde någon hämtning. Så gick jag och duschade istället, grät lite mer men lyckades sedan samla mig åtminstone lite. När jag var klar ringde det i alla fall, morsan. Men det gick bra att prata med henne ändå, lyckades hålla gråten på avstånd. Efteråt var det värre, och sedan dess har tårarna kommit och tagit slut, kommit och tagit slut.
Vid åttasnåret kom i alla fall moster och hennes karl, såklart frågade hon, med gråten i halsen, hur det var med mig och då brast det igen. Så där stod vi ett tag, men till slut så tog tårarna slut igen och vi gick och satte oss och tittade på tv istället, bara för att ha något att göra. Och för min del för att slippa prata. Så där satt vi och tittade och småpratade om programmet som visades och allt möjligt annat. Så, strax efter tio åkte de hem. Moster erbjöd sig att sova över om jag behövde någon, men det var okej sa jag, jag klarar mig men tack ändå. Jag klarar mig själv, precis som alltid.
Så nu är det bara jag och Albin här och tack och lov för det, hade inte orkat ha någon annan här i närheten just nu. Jag vill kunna bryta ihop utan att någon kommer och försöker att trösta osv, då känns det bara jobbigare. Jag måste få smälta det här ett tag nu, tycker inte om att gråta inför andra.
Papsen skulle i alla fall få komma hem redan imorgon har dem sagt. Så jag antar att päronen och broret kommer hem imorgonkväll eller så, antar att jag får reda på varför dem inte kunde operera när de kommer hem. Innan dess kommer Dalle komma hit och då gäller det att jag har sansat mig lite, jag hoppas det kommer gå. Får försöka låta bli att tänka på det, men det är svårt. Ännu värre kommer det bli sedan när det är folk hemma igen då jag inte har något eget rum att stänga in mig i när jag känner att det behövs. Men det får jag ta då. Nu ska jag försöka sova i alla fall. Det känns ju som ett lätt uppdrag...
Or not.
Tröttheten väger över.
Sådant är det idag, har sovit alldeles för lite natten till idag. Somnade vid 3, vaknade vid... 11 kanske. Usch, det svider i ögonen och ögonlocken vill knappt hålla sig uppe. Kanske skulle ta och gå och vila en stund, fast det låter meningslöst egentligen med tanke på allt oväsen. Dampungen är jättejobbig idag, han låter faktiskt mer än vanligt. Det är sjukt. Kan bero på att han inte nog sin medicin förrän nyss iofs. Fast sedan han fick ny medicin har han blivit värre än han var innan så den hjälper inte riktigt som den borde... Blä. Jobbiga skräp. Jag önskar han kunde försvinna härifrån, jag orkar inte med honom längre. Men förhoppningsvis försvinner han snart, efter pappas operation och så. Det vore shysst.
Gårdagen var både trevlig och jobbig, jag var nöjd och besviken om vartannat. Började med att jag, bror och mamma skulle in till staden. Började med att vi åkte förbi Lit för att hämta upp mitt paket, som innehöll en dator. Denna dator alltså. Kartongen var bucklig så jag var rädd att något gått sönder, men allt var helt som tur var. Därefter åkte vi till Elgiganten där mamma skulle köpa en tv till husvagnen, sagt och gjort. Väl där hittade också jag en mobiltelefon, den var söt och billig. Nu kan jag alltså också ta emot mms! Det är sjukt.
Efter Elgigantenbesöket åkte vi på donken och käkade. Äckligt mätt blev jag, orkade inte ens äta upp. Efter det åkte vi in till stan, bror skulle på arbetsförmedlingen och jag och mamma skulle iväg och göra ansiktsbehandling. Det var värsta najs, färgade ögonfransar fick jag också, wei. Dock kändes huden väldigt fet efteråt, massa smörj och grejs så huden var nog ganska "mätt". Mamma gick med på att köpa med sig rengöringsgel och fuktkräm hem så jag får väl se om det blir något användande av det.
När vi väl kom hem blev det till att ladda fonen och starta upp datorn. Tog år innan datorn väl kom igång, massa inställande osv. Usch vad arg och less jag var på den från början. Ful är den också. Nu har jag lyckats pilla till det lite mer som jag vill ha det och jag har vant mig lite vid utseendet. Tangenterna låter massa och är inte jättemysiga att skriva på men det håller jag också på att vänja mig vid.
Mobilen blev senare också färdigladdad och då var det dags för provande. Till en början verkade det vara jättedålig mottagning på den, hade knappt ens mottagning i köket... Men när jag gått runt lite och provat lite mer upptäckte jag att jag faktiskt hade shysst mottagning i alla fall, så jag är ganska nöjd ändå. Dock så är knapparna ganska tröga så jag lär ju få träningsvärk när jag väl börjar använda den ordentligt :( Dessutom är den också ganska seg att skriva sms på, men det handlar väl också om att vänja sig.
Dagen idag har inte hittills innehållit så mycket, har duschat och ätit. Fortsättningen av dagen lär bli att dona på övervåningen. Ja, det var väl allt.
Nu tog orden slut.
Gårdagen var både trevlig och jobbig, jag var nöjd och besviken om vartannat. Började med att jag, bror och mamma skulle in till staden. Började med att vi åkte förbi Lit för att hämta upp mitt paket, som innehöll en dator. Denna dator alltså. Kartongen var bucklig så jag var rädd att något gått sönder, men allt var helt som tur var. Därefter åkte vi till Elgiganten där mamma skulle köpa en tv till husvagnen, sagt och gjort. Väl där hittade också jag en mobiltelefon, den var söt och billig. Nu kan jag alltså också ta emot mms! Det är sjukt.
Efter Elgigantenbesöket åkte vi på donken och käkade. Äckligt mätt blev jag, orkade inte ens äta upp. Efter det åkte vi in till stan, bror skulle på arbetsförmedlingen och jag och mamma skulle iväg och göra ansiktsbehandling. Det var värsta najs, färgade ögonfransar fick jag också, wei. Dock kändes huden väldigt fet efteråt, massa smörj och grejs så huden var nog ganska "mätt". Mamma gick med på att köpa med sig rengöringsgel och fuktkräm hem så jag får väl se om det blir något användande av det.
När vi väl kom hem blev det till att ladda fonen och starta upp datorn. Tog år innan datorn väl kom igång, massa inställande osv. Usch vad arg och less jag var på den från början. Ful är den också. Nu har jag lyckats pilla till det lite mer som jag vill ha det och jag har vant mig lite vid utseendet. Tangenterna låter massa och är inte jättemysiga att skriva på men det håller jag också på att vänja mig vid.
Mobilen blev senare också färdigladdad och då var det dags för provande. Till en början verkade det vara jättedålig mottagning på den, hade knappt ens mottagning i köket... Men när jag gått runt lite och provat lite mer upptäckte jag att jag faktiskt hade shysst mottagning i alla fall, så jag är ganska nöjd ändå. Dock så är knapparna ganska tröga så jag lär ju få träningsvärk när jag väl börjar använda den ordentligt :( Dessutom är den också ganska seg att skriva sms på, men det handlar väl också om att vänja sig.
Dagen idag har inte hittills innehållit så mycket, har duschat och ätit. Fortsättningen av dagen lär bli att dona på övervåningen. Ja, det var väl allt.
Nu tog orden slut.
Kommande.
Även om det ser ut så. Fniss. Men mitt liv kretsar just nu ganska mycket kring Andréas, eller ja, skum formulering, men
Just för tillfället händer inte särskilt mycket, även om det kanske borde det. Pappa har fått tid för operation nu, den 28e denna månaden blir det. Så nu är det slut med ovisshet och väntan. Men då är det ju så att bygget av övervåningen är påbörjad, i alla fall två sovrum ska göras nu till att börja med, och det måste göras innan papsen åker iväg. Så det är lite tight om tid nu, och här sitter jag och bloggar... Tror inte det finns så mycket jag kan göra än så länge iofs, men imorgon måste jag i alla fall få ändan ur vagnen och hjälpa till lite.
Just för tillfället händer inte särskilt mycket, även om det kanske borde det. Pappa har fått tid för operation nu, den 28e denna månaden blir det. Så nu är det slut med ovisshet och väntan. Men då är det ju så att bygget av övervåningen är påbörjad, i alla fall två sovrum ska göras nu till att börja med, och det måste göras innan papsen åker iväg. Så det är lite tight om tid nu, och här sitter jag och bloggar... Tror inte det finns så mycket jag kan göra än så länge iofs, men imorgon måste jag i alla fall få ändan ur vagnen och hjälpa till lite.
Bortgång och hemkomst. Eller var det tvärtom?
Så, då var jag hemma igen. Hemma i tråkiga Jämtland. Då kanske du undrar vart jag hållt hus innan, jodu, det ska jag allt tala om för dig!
Allt började den 18e juni, klockan 20.43. Eller ja, egentligen började det någon vecka innan det då jag beställde biljetterna. Ska man dra det ännu längre började det i slutet av april, eller till och med i början av mars. Ska man dra ut på det allt vad som går så började det faktiskt i början av förra året. Men åter till saken.
Den artonde började alltså min resa mot Blekinge och Karlskrona, med första stoppet i Alvesta där det skulle bytas tåg. Det var nervöst, både inför framkomsten samt för själva resan dit då det var första gången jag åkte iväg någonstans helt själv. Att det dessutom skulle bytas tåg gjorde det hela än mer pirrigt. Men allting gick bra och efter en mindre försening från Alvesta var jag då framme på Karlskrona tågstation vid 11.20 efterföljande dag. På stationen mötte Andréas mig och lyckan var fullständig. Eller ja, jo så var det, trött och sliten var jag också, det var nog ingen trevlig syn som mötte honom men ja, så var det i alla fall.
Efter att vi slagit oss ner på en bänk i ungefär tre sekunder (kändes det som) så kom Gamlot (eg. Mats, Andréas pappa) och hämtade oss för en kortare färd till Saltö. Där släpades väskan in, lämpades av i hallen och efter en snabbkik på nedervåningen gick vi upp på Andréas rum på övervåningen. Där provlågs hans nya säng (alltså ligga som i att inte stå, sitta eller dylikt, inte ligga som i.. ligga.) Den var sköööön. Därefter kom den under de följande dagarna regelbundet återkommande frågan "får man sova nu?". Fast det sovs inget för det var dags att åka.
Så, ut i bilen igen (efter nedkånkande av min sju ton tunga väska) och så påbörjades färden mot Skåneland där vi skulle fira midsommar. Väl där hanns inte så mycket med, dusch och middag sen blev det tältuppsättning (eller var det tvärtom?) och därefter sömn. På fredagsmorgonen kom Andréas farmor och faster med tillhörande familj, det fixades och donades och sedan cyklades det in till byn för midsommarfirande med stång, dans och fika. Fast vi satt mest bara och tittade på och lekte med blommor och kamera osv istället för att dansa, det var mysigare!
Efter cykeltur tillbaks till torpet där vi precis hann undkomma regnet minns jag inte riktigt vad vi gjorde. Om det var då vi gjorde den där godisfrågegrejen kanske? När regnet väl slutade var det i alla fall dags för utgång med stövelkastning, golf-pricksskytte samt luftgevärsskytte. Det gick sisådär, men i luftgevärsskyttet vann jag i alla fall över Andréas! Tror jag kom trea totalt om jag inte minns helt jättefel (vilket är mycket möjligt).
Sedan var det middag med tillhörande snapsvisor och framöver kvällningen åts det glass och jordgubbar, mums. Smakade även spettekaka för första gången i mitt liv, det var inte jättegott men långt ifrån äckligt också. Sött är väl ordet för att sammanfatta den upplevelsen.
Lördagen ägnades åt kringåkande i Skåneland, på första stoppet blev det glassätning och jag fick inte ta bananchoklad för Andréas :( Bara för att han inte gillar banan, hmpf. Jag överlevde dock och tog cheesecakeglass med jordgubb, trippelchoklad och kolaglass. NOMNOMNOM. Vi fotograferade också eskimåser.
Sedan åkte vi till havet någonstans, där Eva och Battil (Andréas faster och hennes man) gifte sig. Därefter åkte vi runt lite överallt och jag har ingen koll på alls var vi var. Mer än att vi åkte förbi (eller kanske igenom till och med) en by som hette Bästekille, Andréas hade väldigt roligt åt det och sa flera gånger att "där är jag" och dylikt. Di smo barna, di smo barna :)
Söndagen ägnades åt tältrivning, ihopplockning och hemfärd. Eller ja, återfärd till Karlskrona i alla fall, vilket iofs är väldans mycket bättre än hemmahemma, bara litet tillägg sådär. Kikades det på fotboll på kvällen tro?
Måndagen ägnades nog åt ingenting särskilt utöver cykelturen upp på någon kulle. Där stannade vi och kikade ut över staden och Andréas pekade ut massor av saker och förklarade vad det var. Han kan så mycket om sin stad, jag kan ingenting, jag skämdes nästan lite, haha.
På tisdagen spelades det minigolf och jag vann! Andréas hamnade ett slag bakom. Anton ställde den väldigt intressanta frågan "undrar om han kommer vilja vara ihop med dig om du vinner" när det var några få banor kvar (Andréas är grymt dålig förlorare) och som tur var svarade han ja, något sammanbitet då han var väldigt koncentrerad på spelandet. Tur för mig det, annars hade det blivit lite jobbigt där :(
Onsdagen blev det båtåkning och så tittade vi på fotboll på kvällen, det var sött, särskilt med tanke på att han inte är jätteförtjust i idrotten. Fniss.
På torsdagen kan jag inte minnas att vi gjorde något särskilt. Men det är rätt underbart det också, hans sällskap är verkligen bäst. Fotboll även den kvällen.
Fredagen var väl som torsdagen, minus fotboll och plus bio. Vi såg på Sex and the city-filmen. Den var jättebra! Till och med Andréas tyckte den var okej, mhm! Tokmysigt att gå på bio med honom också, melikie. Efter filmen gick vi på Glassiären och köpte mjukglass. Mumma i min låda.
På lördagen blev det först en tripp till nostalgia-festivalen i Ronneby för att kika på massa bilar. Det fanns massa söta saker där, bland annat mustanger och en Ferrari som var mums. Väl hemma igen kom åter frågan "får man sova nu?" från mig, sagt och gjort. En och en halv timme senare blev jag väckt då det var middagsdags. Tuppluren var välbehövd då jag vaknade halv fem på morgonen och lyckades inte somna om mer än tjugo minuter där efter sju. Efter middagen blev det ännu mer bio, den gången Indianen Jöns (Indiana Jones och kristalldödskallens rike). Den var också bra. Bättre än förväntat faktiskt!
På söndagen blev det ännu mer minigolf, med hela familjen denna gången. Jag kom sist, men det gjorde inte mig något för jag fick glass efteråt! Och så slapp ju Andréas tjura ihop efter ännu en förlust ;)
Måndagen, vår tvåmånadersdag! Började med att Mats och Andréas klippte sig, jag tittade på, eller ja, jag läste en tidning under tiden. Sedan gick vi på cubus och kikade en sväng, sedan blev vi (i alla fall jag) hungrig så vi gick på Åhlens och fikade räkmacka med hallonsoda till. NOMNOMNOM. Sedan gick vi och hälsade på Fredric på hans sommarjobb i kyrkan. Det var lite läskigt, men skoj också. Han var trevlig.
Sedan gick vi på Gina :D Jag handlade en kofta, medan jag stod i kön sprang karln in på teknikmagasinet, haha. Därefter gick vi till stadens chokladbutik (jag vill också ha) och handlade lite, jag köpte två små chokladkakor, en med lime och en med chili, och en liten kanin ihållandes ett chokladhjärta. Andréas köpte två praliner, en åt oss var. Så på vägen hem stannade vi till på fisktorget (förstår inte varför det hette så, inte en enda fisk fanns det där!) och käkade våra små praliner, min var jääääääättegod. Hallontryffel var det. Nästan tur att det inte finns någon chokladbutik i Östersund kanske, attans vad tjock jag hade blivit annars :) När chokladen var uppäten fortsatte vandringen hemåt, på vägen kilade vi ut på en ö en liten sväng och sedan fick jag skavsår så jag fick gå resterande vägen hem barfota. Det gjorde ont och brände i fötterna efteråt. Men det fanns inte mycket annat att göra. Eller jofan, jag skulle ju ha bett honom bära mig. Att jag inte tänkte på det då. Jag får anteckna det till nästa gång, fniss.
Kvällen ägnades åt en kort promenad ner på några klippor där vi satte oss ner och glodde. Solen var på nedgång och så var mitt humör också då jag insåg att det var sista kvällen tillsammans med honom. När vi kom hem kikade vi på Transformers, Andréas tyckte jag verkade lite disträ och konstig, förklaringen står ovan. Eller ja, det var väl inte enbart därför, men delvis. Men det gick över efter ett tag, eller ja, jag bestämde mig för att ta vara på tiden med honom istället för att tänka på och tjura över att den snart var slut.
Tisdagen började bra, fint väder och en tur med båten. Massa fräna hus fanns det alldeles vid vattnet. Det var lite mysigt. Fortsättningen på dagen var allt annat än rolig, till och med nu bara jag tänker på det är tårarna på väg. Usch. Jag hatar att säga hejdå, det var som sagt hemfärd som gällde. Hemhem till och med.
Själva resan i sig gick bra, även om det kändes tungt att behöva åka ifrån honom.
Så, att vara hemma är verkligen ingen höjdare. Det är tråkigt och hela tiden påpekas det och gnälls över något som måste göras. Jag gillar det inte.
Sammanfattningsvis var dagarna med Andréas bland de bästa i mitt liv, saknaden och tomrummet är enormt och jag längtar tills nästa gång vi ses, när än det blir. Förhoppningsvis är det inte allt för långt borta.
Jag har aldrig trott på kärlek, men nu... Nu känner jag mig nästan religiös.
Allt började den 18e juni, klockan 20.43. Eller ja, egentligen började det någon vecka innan det då jag beställde biljetterna. Ska man dra det ännu längre började det i slutet av april, eller till och med i början av mars. Ska man dra ut på det allt vad som går så började det faktiskt i början av förra året. Men åter till saken.
Den artonde började alltså min resa mot Blekinge och Karlskrona, med första stoppet i Alvesta där det skulle bytas tåg. Det var nervöst, både inför framkomsten samt för själva resan dit då det var första gången jag åkte iväg någonstans helt själv. Att det dessutom skulle bytas tåg gjorde det hela än mer pirrigt. Men allting gick bra och efter en mindre försening från Alvesta var jag då framme på Karlskrona tågstation vid 11.20 efterföljande dag. På stationen mötte Andréas mig och lyckan var fullständig. Eller ja, jo så var det, trött och sliten var jag också, det var nog ingen trevlig syn som mötte honom men ja, så var det i alla fall.
Efter att vi slagit oss ner på en bänk i ungefär tre sekunder (kändes det som) så kom Gamlot (eg. Mats, Andréas pappa) och hämtade oss för en kortare färd till Saltö. Där släpades väskan in, lämpades av i hallen och efter en snabbkik på nedervåningen gick vi upp på Andréas rum på övervåningen. Där provlågs hans nya säng (alltså ligga som i att inte stå, sitta eller dylikt, inte ligga som i.. ligga.) Den var sköööön. Därefter kom den under de följande dagarna regelbundet återkommande frågan "får man sova nu?". Fast det sovs inget för det var dags att åka.
Så, ut i bilen igen (efter nedkånkande av min sju ton tunga väska) och så påbörjades färden mot Skåneland där vi skulle fira midsommar. Väl där hanns inte så mycket med, dusch och middag sen blev det tältuppsättning (eller var det tvärtom?) och därefter sömn. På fredagsmorgonen kom Andréas farmor och faster med tillhörande familj, det fixades och donades och sedan cyklades det in till byn för midsommarfirande med stång, dans och fika. Fast vi satt mest bara och tittade på och lekte med blommor och kamera osv istället för att dansa, det var mysigare!
Efter cykeltur tillbaks till torpet där vi precis hann undkomma regnet minns jag inte riktigt vad vi gjorde. Om det var då vi gjorde den där godisfrågegrejen kanske? När regnet väl slutade var det i alla fall dags för utgång med stövelkastning, golf-pricksskytte samt luftgevärsskytte. Det gick sisådär, men i luftgevärsskyttet vann jag i alla fall över Andréas! Tror jag kom trea totalt om jag inte minns helt jättefel (vilket är mycket möjligt).
Sedan var det middag med tillhörande snapsvisor och framöver kvällningen åts det glass och jordgubbar, mums. Smakade även spettekaka för första gången i mitt liv, det var inte jättegott men långt ifrån äckligt också. Sött är väl ordet för att sammanfatta den upplevelsen.
Lördagen ägnades åt kringåkande i Skåneland, på första stoppet blev det glassätning och jag fick inte ta bananchoklad för Andréas :( Bara för att han inte gillar banan, hmpf. Jag överlevde dock och tog cheesecakeglass med jordgubb, trippelchoklad och kolaglass. NOMNOMNOM. Vi fotograferade också eskimåser.
Sedan åkte vi till havet någonstans, där Eva och Battil (Andréas faster och hennes man) gifte sig. Därefter åkte vi runt lite överallt och jag har ingen koll på alls var vi var. Mer än att vi åkte förbi (eller kanske igenom till och med) en by som hette Bästekille, Andréas hade väldigt roligt åt det och sa flera gånger att "där är jag" och dylikt. Di smo barna, di smo barna :)
Söndagen ägnades åt tältrivning, ihopplockning och hemfärd. Eller ja, återfärd till Karlskrona i alla fall, vilket iofs är väldans mycket bättre än hemmahemma, bara litet tillägg sådär. Kikades det på fotboll på kvällen tro?
Måndagen ägnades nog åt ingenting särskilt utöver cykelturen upp på någon kulle. Där stannade vi och kikade ut över staden och Andréas pekade ut massor av saker och förklarade vad det var. Han kan så mycket om sin stad, jag kan ingenting, jag skämdes nästan lite, haha.
På tisdagen spelades det minigolf och jag vann! Andréas hamnade ett slag bakom. Anton ställde den väldigt intressanta frågan "undrar om han kommer vilja vara ihop med dig om du vinner" när det var några få banor kvar (Andréas är grymt dålig förlorare) och som tur var svarade han ja, något sammanbitet då han var väldigt koncentrerad på spelandet. Tur för mig det, annars hade det blivit lite jobbigt där :(
Onsdagen blev det båtåkning och så tittade vi på fotboll på kvällen, det var sött, särskilt med tanke på att han inte är jätteförtjust i idrotten. Fniss.
På torsdagen kan jag inte minnas att vi gjorde något särskilt. Men det är rätt underbart det också, hans sällskap är verkligen bäst. Fotboll även den kvällen.
Fredagen var väl som torsdagen, minus fotboll och plus bio. Vi såg på Sex and the city-filmen. Den var jättebra! Till och med Andréas tyckte den var okej, mhm! Tokmysigt att gå på bio med honom också, melikie. Efter filmen gick vi på Glassiären och köpte mjukglass. Mumma i min låda.
På lördagen blev det först en tripp till nostalgia-festivalen i Ronneby för att kika på massa bilar. Det fanns massa söta saker där, bland annat mustanger och en Ferrari som var mums. Väl hemma igen kom åter frågan "får man sova nu?" från mig, sagt och gjort. En och en halv timme senare blev jag väckt då det var middagsdags. Tuppluren var välbehövd då jag vaknade halv fem på morgonen och lyckades inte somna om mer än tjugo minuter där efter sju. Efter middagen blev det ännu mer bio, den gången Indianen Jöns (Indiana Jones och kristalldödskallens rike). Den var också bra. Bättre än förväntat faktiskt!
På söndagen blev det ännu mer minigolf, med hela familjen denna gången. Jag kom sist, men det gjorde inte mig något för jag fick glass efteråt! Och så slapp ju Andréas tjura ihop efter ännu en förlust ;)
Måndagen, vår tvåmånadersdag! Började med att Mats och Andréas klippte sig, jag tittade på, eller ja, jag läste en tidning under tiden. Sedan gick vi på cubus och kikade en sväng, sedan blev vi (i alla fall jag) hungrig så vi gick på Åhlens och fikade räkmacka med hallonsoda till. NOMNOMNOM. Sedan gick vi och hälsade på Fredric på hans sommarjobb i kyrkan. Det var lite läskigt, men skoj också. Han var trevlig.
Sedan gick vi på Gina :D Jag handlade en kofta, medan jag stod i kön sprang karln in på teknikmagasinet, haha. Därefter gick vi till stadens chokladbutik (jag vill också ha) och handlade lite, jag köpte två små chokladkakor, en med lime och en med chili, och en liten kanin ihållandes ett chokladhjärta. Andréas köpte två praliner, en åt oss var. Så på vägen hem stannade vi till på fisktorget (förstår inte varför det hette så, inte en enda fisk fanns det där!) och käkade våra små praliner, min var jääääääättegod. Hallontryffel var det. Nästan tur att det inte finns någon chokladbutik i Östersund kanske, attans vad tjock jag hade blivit annars :) När chokladen var uppäten fortsatte vandringen hemåt, på vägen kilade vi ut på en ö en liten sväng och sedan fick jag skavsår så jag fick gå resterande vägen hem barfota. Det gjorde ont och brände i fötterna efteråt. Men det fanns inte mycket annat att göra. Eller jofan, jag skulle ju ha bett honom bära mig. Att jag inte tänkte på det då. Jag får anteckna det till nästa gång, fniss.
Kvällen ägnades åt en kort promenad ner på några klippor där vi satte oss ner och glodde. Solen var på nedgång och så var mitt humör också då jag insåg att det var sista kvällen tillsammans med honom. När vi kom hem kikade vi på Transformers, Andréas tyckte jag verkade lite disträ och konstig, förklaringen står ovan. Eller ja, det var väl inte enbart därför, men delvis. Men det gick över efter ett tag, eller ja, jag bestämde mig för att ta vara på tiden med honom istället för att tänka på och tjura över att den snart var slut.
Tisdagen började bra, fint väder och en tur med båten. Massa fräna hus fanns det alldeles vid vattnet. Det var lite mysigt. Fortsättningen på dagen var allt annat än rolig, till och med nu bara jag tänker på det är tårarna på väg. Usch. Jag hatar att säga hejdå, det var som sagt hemfärd som gällde. Hemhem till och med.
Själva resan i sig gick bra, även om det kändes tungt att behöva åka ifrån honom.
Så, att vara hemma är verkligen ingen höjdare. Det är tråkigt och hela tiden påpekas det och gnälls över något som måste göras. Jag gillar det inte.
Sammanfattningsvis var dagarna med Andréas bland de bästa i mitt liv, saknaden och tomrummet är enormt och jag längtar tills nästa gång vi ses, när än det blir. Förhoppningsvis är det inte allt för långt borta.
Jag har aldrig trott på kärlek, men nu... Nu känner jag mig nästan religiös.
