Med hjärtat i halsgropen.

Har idag för första gången på helt eget bevåg sagt nej till jobb, 4-6 månaders jobb dessutom. Åtminstone före jul sa jag. Känns rätt även om det såklart varit skönt med säkerheten men jag kan inte fortsätta som jag gör nu.
Igår kände jag mig klar, helt klar med det jag gör. Idag fick jag höra att jag var "som klippt och skuren" för yrket men det börjar bli nog. Känns faktiskt skönt att ha den känslan, att det är nog. Ska fundera på hur jag ska göra framöver, söka någon kurs eller helt annat jobb. Eller fortsätta det sista halvåret så som jag tänkt mig, beror helt och hållet på hur det kommer att se ut med ledigt jobb. Eller om poletten trillar ner och jag kommer på vad jag vill bli.
Tänk att jag satt mitt välmående före pengar för första gången. Lär ångra mig varje månad den 27e fram till sommaren men för nu är det rätt och mer än så kan jag inte göra för mig själv.

Hur inleder man egentligen när man inte ens vet vad man vill ha sagt? Hm.
18 dagar kvar på jobbet, vet inte hur det känns riktigt. Eller tja, sista veckan försvann bara och det får gärna resten också göra. Även om jag inte hänger eller orkar med riktigt så vill jag att tiden ska gå fort nu. Vet inte varför. Men december och jul längtas efter. Är snart där känns det som och jag vet att jag kommer ångra mig om någon vecka, hinner som sagt inte riktigt med i nuläget och framöver november är det ju än mer att fixa.
Det är nu en vecka sedan jag (ber vänligen känsliga läsare hoppa över den här raden fr.o.m. nu) kaskadkräktes upp den dagens lilla matintag och förmodligen en del av fredagens också, efter en lång dag av fruktansvärt magknip som bar iväg i ännu värre illamående. Kroppen sa helt enkelt upp sig. I efterhand kändes det redan innan att det var på väg men jag förstod det inte då.
Det är fortfarande inte bra, känns som att det är i det här läget det kommer att vara framöver. Två mål mat om dagen går bra, två små sådana (frukost och lunch oftast iom. jobbet). En mellanmålssmörgås går också okej, men därefter är det stopp. Har ätit middag två dagar den senaste veckan och det har varit ganska plågsamt att försöka behålla dem nere. En macka eller fil kan kanske gå framöver men där går nog gränsen. Mat är inte särskilt gott heller längre så jag känner inte att jag lider särskilt.

I övrigt händer inte mycket utöver jobbet, inledde idag sista träningsveckan i programmet jag kör på EA. Dagens pass var något tuffare än innan men till nästa program är det dags att höja nivån. Hoppas det programmet bara innehåller 3 pass i veckan, 4 är lite väl när man måste. Kör hellre ett extrapass eller två på eget bevåg. Även om det på sätt och vis känns som om det händer en del med kroppen (trots att det inte märks på varken våg eller måttband..) tar det ändå emot en smula när man oavsett ser halvvägsgravid ut.

Nu skulle jag vilja ha en fin, städad lägenhet, en axel att luta mig mot och en varm hand att hålla. Ska välja ut en bok som inte känns alldeles jättetråkig och lägga mig i sängen istället. Alldeles ensam.

Önskar ibland att jag aldrig blivit född. Eller att jag bara kunde få försvinna bort.

Det är förvirrande att man kan tycka så illa om att gå dit man egentligen trivs ganska okej. Fast sanningen kanske egentligen är annorlunda? Annars skulle det väl inte ta emot så mycket? Inte bara det.
Jag vet inte. Det går tungt nu.

Jobb igen, efter uppskattningsvis 3,5 timmes sömn. Tog igen lite när jag kom hem (slocknade fullständigt i två timmar), men eftersom jag börjar 9.30 kändes det som en bättre idé än att plåga mig vaken och dra på mig migrän.
Körde dagens EA-pass nyss. Kommer definitivt känna mina ben imorgon. Känns inte alls kul just nu. Men så är det.
Vill ha 20e oktober nu. Genast. Eller den nittonde bara, efter klockan 14.

Ska aldrig mer köpa och dricka 3% mjölk. Bara så ni vet.

Skriver som en retarderad, börjar meningarna mitt i? Men det blir lite mer kompakt då. Och att lägga in hundra "jag" i varje inlägg bara för att det ser bättre ut känns i bra.

Undrar vad den där stora rotsaksgrejen hon på Willysreklamen visar... Hör aldrig vad hon säger. Det är mycket nu.