Med hjärtat i halsgropen.

Jag har fått äran att lära känna den mest fantastiska människan på jorden. Jag är så tacksam och det finns så mycket jag vill säga men orden räcker inte till.

Idag har varit fruktansvärt usel och det slår aldrig fel att det dyker upp sånt där som jag inte kan hantera ens en 'bra' dag.. Har ändå fått må bra ett par dagar nu men igår tog orken helt slut. Har varit gråtfärdig hela dagen, det finns ingen ände som det känns. Det är svårt att tänka positivt just nu.

Det är redan alldeles för tomt här, en dag ska det inte vara så längre. Någonstans med ett ljust sovrum, ordning och reda och två badrum. Dagdrömmar.

Har inte fått i mig mat på två dygn och är ändå lika smällfet som annars. Tur något är som vanligt när allt annat förändras och rasar.

Det var inte riktigt såhär jag ville att det skulle bli, så jag skulle få det sagt. Men jag är glad att det är sagt. Nu hoppas jag bara att det är tillräckligt.

Intalar mig att det finns värre saker att trösta sig med än mat och sånt, klart det gör men detta är illa nog. Hoppas det blir bättre med det nya. Och bästa helgerna, även om det strular där också tidvis, går alldeles för fort och kommer med för lång tids mellanrum. Kroppen känns tung precis som resten.

Har mått himla bra nu i ett par dagar, idag särskilt. Men det löste sig och gick över igen. Skönt!

Trist att hela mitt "liv" kretsar kring jobb. Och gör det inte det så är det bristen på ovan nämnda som härjar. Behöver få åka bort nu, göra något kul.

Efter att ha räknat ut antalet arbetstimmar den här månaden föreslog jag sovmorgon för min egen del imorgon och onsdag, lite barn och påminnelse om besparingskraven gjorde att jag lätt fick min vilja igenom. Väl unt med tre 17-dagar i rad och en annalkande 43,5-timmarsvecka. Men det känns att man börjar bli sliten. Idag var visserligen en riktigt usel dag på alla sätt och rakt igenom men jag tyckte jag var bra på mitt jobb ändå idag, bättre än på länge.

Ibland undrar jag vad fan jag håller på med. En gång eller två om dagen på ett ungefär.

Vet nu vad det egentligen är jag vill bort ifrån. Synd att det är omöjligt.

Såna här dagar gör de bra dagarna väldigt svåra att komma ihåg. Jobbig jävla känsla, somna kommer vara omöjligt. Gårdagen känns alldeles för långt borta..

Mindre än tre veckor kvar tills jag ska bli gudmor åt en unge som varken känner eller tycker om mig (lärde jag mig ännu mer igår). Jippi.

Måste sluta överraskas av de ständigt återkommande besvikelserna. De är ingen direkt nyhet längre.

Inte en ipren. Inte en mardröm. En hel (nåväl) natts sömn utan öronproppar(!). Vikten jag ville nå till i fredags är jag nu ikväll nere på trots kinamat igår och rejält med mat idag. Tänk att lösningen på så många problem trots allt kunde vara så enkel. Kära hjärtanes

Det här med att få ordning på ätandet är fan omöjligt när allt annat känns kaos. Frossa eller svält i perioder. Mer eller mindre konstant illamående vilket som.

Ska sluta göra mer än det absolut nödvändigaste. Bli rik och flytta Långt härifrån känns som ett sånt nödvändigt.

Planeringsdagen gick.. Okej. Tog och fixade ännu en vikarie från frukost till fyra och det var det bästa jag gjort på ett tag. Tack vare det fick jag sova (och drömma mardrömmar) "hela" natten och gå hem i tid idag! Har nog aldrig hänt att jag bara jobbat 8h en sån här dag förut. 5 av 28 barn föll bort så det var fullt hus och rörigt ändå. Kom hem och sov 3,5h och det var det näst bästa på ett tag. Nu saknar jag pussar och kanske lite mat. Mest pussar.

Jag borde verkligen sluta gnälla men det är svårt när huvudet skriker allt allt är fel. Jag trodde jag mådde bättre men det är nog inte så, enda skillnaden nu mot då är att jag lyckas ta mig ur sängen om dagarna.

Hur säger man nej till 'jag vill ju vakna bredvid dig imorgon'? Omöjligt.